Igår började det kännas i kroppen, manin börjar gå mot sitt slut. Jag var tvungen att stanna av lite. Det kanske låter som jag grovjobbar hela dagarna, det gör jag inte, det orkar jag inte. Det är mer som att jag strosar omkring och tar en grej, flyttar på den, strosar vidare, flyttar nästa grej. Mina mammor har stått för det jobbigare. Jag jobbar hårt med huvudet däremot, planerar, tänker framåt, fotar grejor som ska säljas, lägger upp dom på en säljsida, svarar på frågor om storlek, tillverkare. Det tar tid. Det håller mig sysselsatt.

På eftermiddagen la jag mig på bron i solljuset, fick direkt sällskap, där låg vi tills jag fick ont i ryggen.

  Någon som letar böcker?

Gick igenom lite gamla foton, hittade ett på mina favoritgubbar, pappa och Mikke, båda är borta nu, bara två år emellan. Pappa blev några dagar ifrån att fylla 70, Mikke hann bara bli 54.

Hittade ett roligt kort på Doris och Humlan också....

I natt har jag sovit, fuskade lite med ett par glas vin....

Ibland, speciellt senaste tiden, har jag undrat om jag är en iskall jävel. Ni fattar, det är flera dagar sedan jag grät, jag drömmer inte om honom (jag väntar fortfarande på det) men å andra sidan sover jag ju knappt och har inte drömt om något. Jag vet att det är kroppens försvar, men det är ändå lite underligt på något sätt. Om man tänker tanken, att ens man dör, så har man ju en slags reaktion i tankarna också, de flesta tänker nog att man bryter ihop. Första och andra dagen bröt jag ihop, men sen.... fan, jag har ju barn att tänka på. Jag kan inte sitta och gråta i ett hörn. Jag måste planera våran framtid, lösa problem, fixa. Jag känner mig fortfarande stark och focuserar framåt. Bakåt kan jag alltid plocka fram senare, minnena finns ju kvar för alltid (om man inte blir senil då, men senila brukar ju minnas det förgågna bättre så....) Jag är väldigt krass nu. Så här ser det ut, då måste jag göra så här. Det finns liksom inget annat. Det måste ju gå. Jag känner mig inte ens jätteledsen över att flytta från gården, surt är det, men det är som det är, bara att gilla läget. Det är ju ingen vits att sörja en flytt. Jag tänker att det ska bli bättre. Ja, vi kommer ju inte att bo lika fint och stort, men om jag har hästarna uppstallade kommer jag få mer hjälp med bönan.... tanken på att rida henne känns närmare med den här vändningen. Hästarna är det viktigaste i mitt liv, bortsett från barnen, så jag kommer att göra allt för att ha dom kvar, samtidigt som jag är medveten om att ekonomin kanske inte tilllåter två. Men jag försöker.

Nu har min virvelvindsmamma åkt, men jag går fortfarande omkring och plockar. Bor man stort sprider man ju ut allt man har. Jag plockar lite i uthusen, lägger upp för försäljning. Är det någon som behöver ett hundutställningstält? En takbox?

Jag plockar i rummen och i garaget. En av hundarna  har adopterat mig, följer mig överallt, ligger på mina fötter om jag stannar upp och sätter mig en stund, helst vill hon sitta i knät, något hon inte har varit så intresserad av förut. Hon sover bredvid mitt huvud, jag försöker ge henne så mycket kärlek jag kan.

Svårt att sova.... varje kväll jag går och lägger mig är jag så trött att jag har svårt att hålla ögonen öppna, tänker att i natt får jag sova. Det får jag inte. Några timmar blir det i alla fall. Gäller att passa på med rensningen medan man har någon slags ork, den kommer ju ta slut snart.

När jag sätter mig försöker jag hålla koll på listan man får på begravningsbyrån.

Tyvärr blir det så att vi måste flytta, det är en stor gård, det blir för mycket för mig. En annan bidragande orsak är isoleringen....om jag bor kvar, det är väldigt ensamt här. Jag har fått sju fantastiska år på den här drömgården men allting har ett slut, nu börjar nästa fas, och det behöver inte bli dåligt. Annorlunda blir det såklart, men jag gillar ju annorlunda och det är bara att gilla läget.

Annars så focuserade jag gårdagen med att ställa av bilar, ringa en jurist som gör bouppteckningar, åka till soptippen (igen) och bara så ni vet....dom bästa kramarna får man på soptippen....

Fick en väldigt fin present från mina AR-kompisar, TACK, den ska få en fin plats i mitt nya hem.

  En liten ängel följde med också.

  Idag åker min mamma hem, men min andra mamma kom igår kväll så jag är inte ensam...

I sakta mak går jag runt i huset och plockar, lyfter ut en bok ur hyllan, säger den mig inget hamnar den i slänghögen. Ärligt talat så är det bara King-böcker som blir kvar förutom nått lexikon. Jag rensar alltså, min kära faster är orolig att jag rensar för mycket, men det som åker nu är i det mesta skräp och sånt som borde åkt för länge sedan. Kläder ingen använt på år, en kaffebryggare som inte fungerar...

I en låda jag öppnade hittade jag teckningar på huvudfotingar, gjorda av mina barn.... de är 18 och 17 nu, så det är dags. Jag har en låda med minnesgrejor efter Mikke som barnen får sen, hans smycken, bajen-medlemskort, hans cd-skivor som han spelat in med sitt band, även om han var helt ensam i bandet, sånt.

Jag planerar att ha det så sparsmakat som möjligt sen så att det blir lätt för barnen att rensa efter mig, funderar till och med att göra min egen minneslåda, ha alla papper i ordning i en pärm och minneslådan under sängen. Resten kan slängas.

Obduktionen är ju klar, men visade ingen solsklar dödsorsak så nu väntar vi på provsvaren, vilket kan ta tio veckor.

Igår var första gången jag orkade titta hästarna i ögonen, jag har ju kratsat och gått igenom dom (ren skötsel) men igår tog jag kontakt. Kliade Petter bakom öronen, han lade huvudet i min famn och lät mig pussa honom överallt och Petter är ingen gosig häst., tror aldrig jag  har pussat hans ansikte sådär. När jag hade kliat klart slickade han mig i ansiktet.

Orkade inte skriva igår, det var väldigt jobbigt härom dagen...

Bebis var Mikkes lilla fästmö, hon fick följa med till diket och snosa omkring, efter det lossnade det för henne. De första dagarna låg hon bara i sängen, vi fick bära ut henne.

  Hon väntade alltid på honom utanför toan....

Tror jag har landat lite mer i detta nu, det går upp och ner, är fortfarande väldigt praktik, känslorna pyser ut lite då och då. Det är jobbigt, just nu är jag mest arg faktiskt.

Mitt och mina barns liv tar en ny vänding nu, våra liv kommer att se annorlunda ut, det bästa är att "go with the flo" och tänker jag göra.