Igår morse vaknade jag med migrän, ibland säger kroppen till lite extra hårt att det är dags att vila, med migrän orkar man inte särskilt mycket, medicinen tar bort det värsta men man blir så väldigt seg i kroppen av det.

När jag sätter mig i bilen ensam kommer tankarna, eller dom blir lite starkare och tydligare. När barnen är med pratar vi ju och jag är mer focuserad på dom, men när jag är själv är jag ju själv. Och det är då dom kommer, tankarna. Det känns så onödigt, så dumt, klantigt och ändå är det inget jag kan göra något åt. Jag går igenom det om och om igen, det är liksom det enda jag tänker på just nu.

Jag är så stolt över ungarna som är så vuxna i detta, som pratar och frågarar, disskuterar och ifrågasätter.

Bilden tillhör Mathias/Villfarelser

Igår gjorde vi en tur till soptippen igen, vi är ju stammisar där nu, tog ungefär en timme att lassa ur, väderet var inget vidare....regn. Efter det åkte vi tillbaka till diket där han slutade sitt liv. Varför? Sist vi var där var jag så focuserad på just den där fläcken där han låg, nu ville jag se mig omkring lite mer. Blommorna vi la dit blommar fortfarande.....

Bilden tillhör Mathias/Villfarelser

Igår fick jag någon konstig känsla.... av att Mikke skulle komma in genom dörren, bli skitförbannad för att jag håller på att sälja våra grejor, att jag packar, att vi ska flytta. Jag vet ju så väl att han är borta, men samtidigt är det så overkligt (fortfarande) att han lika gärna skulle kunna komma in genom dörren utan att det vore något konstigare än att han är död. Fattar ni? Känslan liksom, det skulle nästan vara mindre konstigt om han kom in genom dörren än att han inte gör det.

Mitt i natten blev jag väckt av skrik, en ambulanshelikopter flög utanför huset, ambulanser och brandbil var på andra sidan sjön.... en bilolycka, det var en underlig upplevelse.... nästan som om vi såg räddningsarbetet på Mikke, jag hoppas att det gick bra för dom inblandade.

Har nu kommit till barnens småbarnslådor (minnen) och kunde inte låta bli att gå igenom dom, hittade så många fina foton, och mina dagböcker till barnen, jag skrev dagbok båda gångerna jag var gravid, skrev om sånt som hände i världen, vad som gick på bio, vad man hade för kläder och så.

...blev jag sådär morbid igen. Vi var i stan, jag och ungarna. Som jag har berättat förut så har jag ju blivit så mycket mer medveten om hur skört livet är, så nu fixar jag ihop sånt som inte blivit fixat men som måste vara fixat. Min son har inget ID-kort till exempel... eller bankkort, så det skulle vi göra igår.

På banken, när jag talade om vad vi ville ha hjälp med, sa hon att när man söker bankkort måste båda föräldrarna vara med..... Jag lade fram dödsbeviset på bordet och sa "Min man kunde tyvärr inte följa med"..... Sen åt vi sushi, det där sjögräset ovanpå var sååå gott, ska beställa extra nästa gång.

Sen hade jag fått lite blommor..... från min gamla gymnasieklass (HTS) och från Mikkes föräldrar och syskon... TACK!

    Så man kan väl säga att gårdagen också var en vilodag från plockandet och packandet, annars funderar jag mycket på olyckan, försöker få ihop tider och så....liksom för att få veta vad han gjorde den där sista kvällen. Var var han och när? Känner mig lite som en deckare just nu som sitter och pusslar ihop det.

bilden tillhör Mathias/Villfarelser

Ja, då dyker det upp minnen man glömt, någon annans minnen man aldrig fick ta del av, små hemligheter.... Det känns som om jag kommer att få åka till soptippen varje vecka hela sommaren, men jag kan ändå se resultat av rensningen. Har till och med börjat småpacka sådant som inte används men som ska vara kvar. Humlan tycker att jag är jättejobbig och parkerade mitt i klädhögen.

  Jag är fortfarande rätt avstängd och kör på med tunnelseende, får se när det släpper. Det känns för det mesta ok, men ibland kommer det starkt över mig, då hjälper det att gå runt lite och andas.

Började gårdagen med det vanliga plocket, hittade en låda från Mikkes tonårstid, det var lite roligt då den aldrig har blivit uppackad. Hittade lite kort från bandtiden, låttexter. Du ska inte vara orolig faster, det är sånt som ska sparas.  

Sen kom släkten hit och hade med sig surströmmingsburkar.... men fatta att vi satt tre änkor runt det där bordet. Alltså va? Min pappas änka, min pappas brors änka och jag. Min pappas änka förlorade dessutom sin äldsta son nyligen, strax innan Mikke. Allt detta inom en tvåårsperiod......

Bilderna är från förra årets surströmming då Mikke var med.

Man måste flytta bordet flera gånger, det hör liksom till

Jag går ju runt på gården och SER, fotar och liksom försöker uppleva det jag ser, som när man är på museum. Jag står en bit ifrån, vickar lite på huvudet, backar några steg, upprepar, byter vinkel, är det en annan upplevelse från det här hållet, blir upplevelsen annorlunda i solen, skuggan?

En annan grej som blivit tydlig är ansvaret. När jag ska köra bil nu, känner jag mig lite nervös, inte så att det gör något, men lite. Allt hänger på mig nu, det är jag som ska fixa allt, jag kan inte luta mig mot Mikke längre. Jag tänker att jag måste vara lite försiktigare, för om det händer mig något har mina barn ingen. Nu menar jag inte att jag ska sluta köra bil, eller sluta rida, eller sluta leva. Jag vill bara förmedla känslan av ansvar som är ny, är man två delar man ju på det. Antar att känslan lägger sig så småningom, men nu är den ny och stor.

Igår var jag trött, klev upp som vanligt vid fem för att mata hästarna, men sen gick jag och lade mig igen. Klockan ringde nio, dags att mata hästarna igen, då lade jag mig i solstolen en stund. Humlan hängde på, som vanligt får man säga nu, hon har hängt efter mig hela tiden.

  Jag låg där med vinden i ansiktet och solen i bakhuvudet, barn som lekte på andra sidan sjön, fårglar som kvittrade, grannens får, hästarna.... Jag kommer att sakna att bo här, samtidigt som jag vet att det inte går längre. Jag sörjer det inte, jag är klar med vad som måste göras, men jag kommer att sakna det. Tystnaden. Sen började jag gå runt med kameran och fota lite minnesbilder på gården. Ni får se dom sen, jag är inte klar med det ännu. Sen fick jag besökare som var här i flera timmar, och det var nog bra för då måste man ju vara still. Så igår blev en vilodag.

Fick ett brev av polisen att jag ska hämta fyrhjulingen.... känns sådär.... den är tydligen inte skadad. Den höll bättre än Mikke i vurpan.....

  Jag tänker att det är ett friskhetstecken att jag kan se det vackra, för det gör jag.

Bup har har varit väldigt hjälpsamma, dom har ringt varje dag, även till mig trots att det var länge sedan jag var ungdom....