Igår var en magisk ridtur. Det var kallt och jag frös om benen och ansiktet, det började skymma och allt var lugnt och fridfullt i skogen. Petter lyssnade hur bra som helst. Ni vet ju dom där travuppgångarna som vi tränar på, som från marken är klockrena men som vi inte riktigt får till uppsuttet.... eller travuppgångar kan jag ju göra, men jag vill ju kunna göra dom utan tygelhjälp.... och nu så. Flera dagar i rad har vi gjort dom.... utan tyglar. Så himla nöjd är jag över min busiga Petter. Tänk att min ångvältshäst lyssnar på sätet så fint (när  han vill) och när vi är med varandra. 

Guldstjärna på den!