Nu har det snart gått ett halvår sedan Mikke dog. Tänkte tillbaka lite på vad som har hänt sedan dess och det är ju mer än det brukar hända på flera år så det är ju inte konstigt att jag är trött. Det hände ju plötsligt och chockartat, och sen allt annat på det.... flytt... bland annat. Hur fixar man det då? Utan att bryta ihop eller hamna gråtandes i ett  hörn?

Det som funkar för mig kanske inte funkar för dig, vi är alla olika och måste göra olika för att det ska passa vem vi är. Men det som fungerar bäst för mig är att hålla focus på det som är bra, och på det som gör en glad. Jag är lyckligtvis en sån person som klarar av att stänga (inte helt) dörren för tråkigheter som blir för jobbigt. Det är mitt sätt att överleva. Jag focuserar på hästarna. Dom upptar mina tankar för att jag styr mina tankar dit. När jag åker bil tänker jag på tråkigheter, speciellt om det kommer någon musik på radion som är sorglig. Det går ju inte att stänga av helt och hållet, det kommer alltid att pysa ut känslor, och det måste det göra, men gärna inte allt på en gång. Man måste klara vardagen också. Bönan har fått mycket focus på sista tiden, då hon håller på att bli ridhäst igen.

För det mesta verkar hon glad och nöjd med det, men hon är ju också ett sto med mycket egen vilja. Som ni ser har jag lite problem att få till inställningen på kameran... suck...