... är åtta år och en korsningsdam. Hon är en riktig fröken och valde till min besvikelse att följa min man istället för mig, men jag duger ibland, när han inte är hemma.

Har sneglat åt AR-hållet förut men aldrig tagit mig tid att riktigt sätta mig in tidigare. Men när det blev problem med bönan, ja då blev det lösningen.

Bönan är född 09 och reds in som treåring, inga konstigheter där. Men sen efter ungefär ett år började det krångla. Hon blev sur när vi skulle jobba, ibörjan tänkte jag att det var tillfälligt, men det blev värre. Åkte in med henne till kliniken där det konstaterades kotledsinflammationer i båda fram. Konstigt tänkte jag, för hon var ju inte alls mycket riden, men hon behandlades och vilade efter konstens alla regler. Men hon ville fortfarande inte bli riden. När jag satt upp började hon att sparka bakut, tiotalet sparkar efter varandra, utan att röra sig framåt. Hm. Åkte in till klinken igen, men dom kunde inte hitta något fel. Röntgade ryggen också för säkerhets skull, men där var det inget konstigt. Så jag ställde av henne eftersom jag inte visste vad jag skulle göra. Så hon stod så ett år, på vila. Sen åkte jag iväg till en equiterapeut (hon hade träffat sådana förut också) men den här gången hittades ett fel. Hon hade förmodligen gått omkull i hagen och slagit i höften, för hon var sned. Den här snedheten behandlades regelbundet av eq och dagligen av mig, som stretchade ryggen. När låsningen var borta var det ju dags för ridning igen. Men nej, det ville hon inte alls veta av. Jag slet mitt hår, vad skulle jag göra? Veterinären föreslog att jag skulle sätta upp någon som "vågade säga ifrån", men det ville jag inte göra. Jag vill ha en relation med mina hästar, inte tvinga. Så vad skulle jag göra? Ja, ja, man kan göra mycket från marken också och det var så AR kom in i bilden igen. Kollade filmer på youtube och googlade, sökte rätt på likasinnade i min omgivning och fick fatt på inte bara en tränare, men två, som kunde tänka sig att komma till våran lilla ridskola (som har ridhus). Redan första träningspasset blev det uppenbart att hon hade fått med sig en rörelsestörning efter låsningen i höften. Jag började tro att jag var helt blind och dum i huvudet som hade missat detta, men nu visste jag ju. Ingen ide att älta, gå vidare istället. Det var därför hon hade fått kotledsinflammation, efter hon snedbelastade sig. Så i ett och ett halvt år tränade vi från marken för att hjälpa henne tillbaka till rätt rörelseshema men också för att hitta tillbaka till varandra, förtjäna nytt förtroende. Har börjat sitta på henne igen, och till och med skritta trettiotalet steg med ledare. Jag vill inte pressa henne för gör jag det faller hon snabbt tillbaka i att sparka bakut igen. Bönan  har börjat tycka att träning är ok igen. Jag har haft stor hjälp av Mrs Doolittle, en kvinna som pratar med djur, hon har hjälpt mig förstå hur bönan vill träna, och hur känslig hon faktiskt är.