...är fem år, och har bott hos oss i sedan augusti förra året. Hon blev hämtad av polisen då hon bodde i misär. Det är en ängslig tjej som väljer ut en person som sin trygghet. Iris har valt mig som den personen, och hon följer mig som en skugga. Dock hon har vuxit mycket sedan hon kom, och kan nu vänta inne i lugn och ro medan jag släpper ut/in hästar osv, bara jag inte är borta för länge. Vi har fortfarande mycket kvar att jobba med. Jag skulle jämföra det med posttraumatisk stress, blir det för mycket så kissar hon inne. Det visste vi om när vi hämtade henne men vi hoppas ju förstås att hon ska sluta med det helt. Vi är väldigt kära i Iris, mest jag då förståss. Hur kan man säga nej till det här ansiktet?

... vill gärna lägga sig tungt i handen, släppa bakbenen och gasa på. Det blir tungt för mig om jag ska bära upp honom och jag har aldrig hittat något bra sätt att lösa det på. Sista året (ett och ett halvt) sedan jag började med AR har vi jobbat mycket med skolskritt, för att han ska ta mer tyngd bak. Jag har längt tyglarna för att han ska bära sitt huvud själv. Så i skritten bär han sig väldigt bra nu. Vi har börjat med traven, och sedan några månader går det riktigt bra korta stunder. Travuppgångar. Travuppgångar, och nu har vi börjat trava lite längre som i och för sig inte alls är särskilt långt, men jag tänker skynda långsamt. Så fort han "tappar huvudet" går vi över till skritt för då orkar han inte mer just då. Ibörjan tänkte jag att vi kommer aldrig kunna trava men det är bara att andas in och tänka att det får ju ta den tiden det tar.