Min mamma var här för ett tag sedan. Hon hittade en gul kantstött historia på diskbänken. Får jag slänga den, frågade hon. Nä, sa  jag, den har ju hängt med ett tag nu. Den kan ligga där till nästa påsk.

Jag är alltså ingen som går omkring och pyntar, och som tycker det är kul att dra fram julgranen, byta gardiner bara för att det är april, eller leta efter enbuskar bara för att det är jul. Eller alltså, jag tycker att det är jättemysigt när andra gör det, och tänker att så borde jag också göra. Men, nä, det blir inte av. Inte längre i alla fall. Andra saker går före, mata hästar, gå ut med hundar, städa toaletten. Funderar på att lägga en jultomte bredvid kycklingen och kanske lite enris och en pumpa så behöver jag inte fundera mer på det.

Jag skulle vilja tävla. Någon dag, kanske, men förmodligen inte. Det är så mycket som ska stämma först. Hästen och jag ska vara en enhet, vi ska tänka tillsammans, ja hemma åtminstonde. Det måste ju sitta på hemmaplan så att det känns som man kan rida i sömnen. Det är lite kvar att jobba med där haha. Men jag är nöjd med de små framstegen, att jag kan göra öppnor/slutor enbart med sätet hemma (men inte på bortaplan). Att jag kan göra skritta friskt framåt och enbart med sätet gå ner i skolskritt, att jag kan göra serpentiner enbart med tramp i stigbygeln. Det gör mig lycklig när Petter och sitter ihop, det är inte alltid vi gör det, men när vi gör det. Wow! Det är så lätt att tappa koncentrationen och då försvinner det. Hans koncentration, eller min. Vi är ju två. Vi måste jobba vidare med traven för där är vi inte tillsammans ännu. Jag håller ju på att skola om mig inom AR så jag känner mig som en nybörjare igen, jobbar på i skritt men grunden måste ju läggas innan man kan gå vidare. Jag är en tävlingsmänniska, men jag vet inte om Petter är det, och så är det ju mina nerver och hans nerver. Men någon dag, då jävlar!