Råkade jämföra två foton. Ett från december för två år sedan, då var jag lite lagom tantrund, och ett jag tog här om dagen. Tycker att jag ser ut som en urvriden trasa. Jag har gått ner i vikt och ändå äter jag mer nu än vad jag brukade, men det är ju klart.... det är en jobbig tid nu, och har varit ett tag. Notis till mig själv..... enligt BMI är jag ännu inte normalviktig, några kilo kvar tills dess.

    Det viktigaste har varit rutiner (hästarna). Tvinga sig själv att gå hemifrån och vara med hästarna, för jag skulle lätt kunna ligga kvar i sängen hela dagarna. Så iväg till stallet trots ond kropp och brustet hjärta, iväg bara. När jag väl är där är det NU och jag mår mycket bättre. När jag kommer hem kan jag till och med vara glad. Hästarna gör också att jag kan focusera på deras framgångar, se små skillnader och glädjas åt det. Var hade jag varit utan dom? När jag är hemma ligger jag fortfarande bara i sängen då jag fortfarande är konstant trött. Bytte ut matsalsbordet mot en soffa, så nu kan jag ligga och dröna där också.

Igår fick bönan gå på promenad med ryttare, inget konstigt där, lite mer vaken än vanligt bara. Snart kan vi rida ut tillsammans.....

Och Petter fick busa med Moa i galoppen.... när hon sätter sig upp så piper han och är så superbusig...

Igår var det uteritt.... igen. Lite snö, och oplogat på vägen vi rider. Petter var rätt piggelin men kunde ändå ta den korta traven. Det är verkligen roligt... att han har börjat lyssna på tillbaka, att han orkar korta traven. Om jag blundar kan jag låtsas passage. Ja, ja, vi är inte där på ett långt tag och vi kanske aldrig kommer dit. Men va fan, kort trav på lång tygel.... det trodde jag aldrig. Så coolt. Min prins... <3

Och sen bönan då.... prinsesshästen som det går i raketfart med. Snart sitter jag väl upp själv också..... (inte riktigt än men ändå)

Inga större problem att gå iväg från mamma.....

  om man inte råkar komma för nära, för här har hon fått span på mig. Åh titta där är mamma, hon har nog en morot nu när jag är så duktig...

Det var inte det roligaste väderet att rida ut i, så det fick bli ridhuset. De senaste gångerna vi varit där har känts lugna, vi börjar hitta tillbaka till varandra även i ridhuset. Även igår var det lugnt och Petter lyssnade och var uppmärksam, vilket känns väldigt skönt. Vi red på volten i skritt, gjorde öppna, förvänd öppna, sluta, förvänd sluta i båda varven, mest för att känna efter och checka av efter alla uteritter då man ju mest rider rakt fram. Men han är lika mjuk åt båda håll och mycket följsam. Lite trav blev det också, och den var lugn och avspänd. Lycklig jag! Duktig Petter! Kort pass.

Livet i övrigt är väl inte på topp direkt... men det finns hopp. Det ska bli bra.

Bilden tillhör Mathias/Villfarelser

Lite kallare var det, men ut skulle vi. Petter var lagom igår igen. Vi focuserar på att hålla oss på vänster sida om vägen eftersom han gärna glider över till höger. Tränade också att korta skritten och göra travuppgångar utan tygelhjälp, vilket gick riktigt bra.

På kvällen var det bönans tur, och där händer det gjejer. Hon gick ut på volten direkt utan att fastna bredvid mig. Mycket trav (fast väldigt kort pass), svängar och halter. Dom är väldigt olika hon och Petter. Petter har all energi i kroppen och reagerar på omgivningen direkt, tex om det springer en häst i hagen bredvid padocken. Bönan har sin energi i huvudet och den pyser ut ibland och då går det väldigt fort, man  hinner inte förbereda sig vilket kan göra det lite trixigt. Men hon höll sig cool trots allt. Så himla duktig. Halterna är hennes paradgrej, till skillnad från Petter som inte alls tycker om att stå still mer än någon sekund. Fast jag gillar att dom är så olika, då lär man sig som ryttare mer.

Inatt drömde jag att jag gjorde galoppombyten på Petter..... jojo....

...igår fick jag rida. Tänkte att Petter nog skulle vara jättepigg som vilat tre dagar i rad. Men han tog hand om sin mamma och jag fick det meditativa ridpasset jag hade önskat mig. Lugnt och fint på lång tygel, njöt av att vara nära honom, naturen och inte behöva tänka på något annat än nu och här. Bönans tur imorgon.

Foto av Alicia

När jag kom hem luktade det pepparkaka i hela lägenheten och det var julpyntat, sånt blir man glad av.

  Kollar mycket på Criminal Minds just nu och nästan varje avsnitt avhandlar ju seriemördare. Rätt ofta är dom gifta och har barn.  .... Dagens fundering... tänk dig att du är gift med den där seriemördaren, hur går du vidare efter att du fått veta om sanningen? Hur hanterar man det?  

Livet går inte riktigt som jag vill, och det gör ont i hela mig. Jag känner mig fortfarande stark psykisk, men kroppen börjar ge upp lite på mig. Svimningsattacker, konstant illamående och ont i magen. Någon riding har jag inte heller fått till och bara det gör ju att man inte mår bra. Jag hetsar fram och tillbaks och känner att ingenting blir riktigt bra. Känner mig stundvis värdelös fast jag gör så gott jag kan. Dagens floskel: Det som inte dödar dig gör dig stark. Hahaha eller något åt det hållet.

Stort tack till er som hjälpte till att mocka, packa hö, fylla vatten, och på andra sätt hjälpte till när det behövdes. Annars känner jag mig mest arg och hoppas på lugnare tider.

Som jag skrev igår så har vi ju mött skogsmaskiner och mystiska män med motorsåg på våra ridturer. Igår såg jag den stora maskinen stå vid infarten till vår ridväg, så jag stannade, klättrade uppför stegen och pratade lite med honom. Trevlig prick! Men nu var dom klara och skulle byta ställe. Hurra liksom! När vi kom ridande stod den kvar men var avstängd så inga problem där. Njöt av ridturen. Nyfallen snö och en samarbetsvillig Petter. Tränade skolskritt och travuppgångar vilket man får säga är det vi har svårast för.... att Petter ska vänta.... Men igår fick han massor av guldstjärnor då han lyssnade för sätet och var jättemjuk och fin. Tänk ändå att man kan känna genuin lycka över något "så litet".... fast det är ju inte litet... för har tränat på det i flera år och jag trodde nog aldrig att vi skulle komma hit. I ärlighetens namn går det inte heller så här bra alla dagar, men vad fan gör det. Igår gick det. Sen när vi närmade oss T-korsningen där vi rider mot stallet så var det stopp. För där står lastbilen och skogsmaskinen och en bil och blockerade utfarten. Dom skulle ju lasta på skogsmaskinen på lastbilen. Men hahaha, så vi skrittade fram och tillbaka på vägen tills dom var klar. Att stå still är att tänja på samarbetsviljan och dit har vi ännu längre... Det tog sin tid och tårna frös til is under tiden, men sen så. Så väldigt nöjd med Petter, för han var inte rädd för maskinerna och hade vi haft möjlighet att passera hade vi nog gjort det.... Och så lever jag lite på hur duktig bönan var dagen innan....

En av mina favoritbilder... Artur och Philipe för några somrar sedan...