Var ut och körde bil igår och kom och tänka på en händelse för många herrans år sedan när jag var 16. Jag hade varit på fest ca en mil hemifrån ute i ingenstans. Jag åkte bil till festen och planen var att jag skulle åka bil hem också. Nu blev det så att chauffören tog några glas och slocknade i en soffa.... Jag bara skulle hem. Tjatade mig till att få låna en flakmoppe. Detta var mitt i vintern och eftersom jag hade åkt bil dit var jag inte vinterklädd. Inga vantar och ingen mössa. Men, men, det är bara att bita ihop... något jag verkar vara väldigt bra på. Snodde med mig en duschmössa som jag satte på huvudet och sen for jag på den där packmoppen mitt i natten i  krispigt vinterlandskap. Jag kom hem även om jag var rätt kall vid det laget. Envis som en blå gris.

I natt har jag dödat en zoombiekatt om och om igen eftersom den inte ville dö och försökte bita mig hela tiden. Och jag var som tvungen att döda den i smyg så att inte zoombieägaren skulle upptäcka det och döda mig. Känner mig lite trött nu....

Uteritten igår bjöd på mycket trav, Petter hade spring i benen och kändes glad. Lite kallt var det och ju mer man rör sig ju varmare blir man ju. Vi kom ut lite senare än vanligt och det var nästan mörkt när vi var tillbaka. Jag lät tyglarna vara långa och lät honom mest vara som han ville. Tycker att han har blivit rakare när han väljer själv nu och då har vi ju uppnått något. Han brukar/brukade vilja gå i en vänsteröppna men nu är den mindre tydlig även om det säkert fortfarande finns där. Inga problem längre att hålla sig på vänster sida om vägen (behöver inte påminna honom om att hålla sig där). Nu väljer han själv den sidan ibland.

Nu har det snart gått ett halvår sedan Mikke dog. Tänkte tillbaka lite på vad som har hänt sedan dess och det är ju mer än det brukar hända på flera år så det är ju inte konstigt att jag är trött. Det hände ju plötsligt och chockartat, och sen allt annat på det.... flytt... bland annat. Hur fixar man det då? Utan att bryta ihop eller hamna gråtandes i ett  hörn?

Det som funkar för mig kanske inte funkar för dig, vi är alla olika och måste göra olika för att det ska passa vem vi är. Men det som fungerar bäst för mig är att hålla focus på det som är bra, och på det som gör en glad. Jag är lyckligtvis en sån person som klarar av att stänga (inte helt) dörren för tråkigheter som blir för jobbigt. Det är mitt sätt att överleva. Jag focuserar på hästarna. Dom upptar mina tankar för att jag styr mina tankar dit. När jag åker bil tänker jag på tråkigheter, speciellt om det kommer någon musik på radion som är sorglig. Det går ju inte att stänga av helt och hållet, det kommer alltid att pysa ut känslor, och det måste det göra, men gärna inte allt på en gång. Man måste klara vardagen också. Bönan har fått mycket focus på sista tiden, då hon håller på att bli ridhäst igen.

För det mesta verkar hon glad och nöjd med det, men hon är ju också ett sto med mycket egen vilja. Som ni ser har jag lite problem att få till inställningen på kameran... suck...

Igår red jag i ridhuset, det blir inte så jätteofta men jag är glad att jag har tillgång till ett. Det blev ett kort pass, jag kände igenom skolor och böjda spår. Petter känns mjuk och följsam. Han har fortfarande lite bråttom i ridhuset om man jämför med ute, men det kommer. Väldigt nöjd.

Sen var det bönans tur, det gick också bra. Har dock inte hunnit ladda upp bilderna, dom kommer imorgon. Idag tänkte jag åka och kolla på WE-träningen.

Julbord var det igår också, det var ju lite spännande med tanke på att det var jag som hade gjort bokningen.... men vi var där rätt dag och rätt tid. Guldstjärna på den liksom.

Jaha ja. Igår var det dags för besikting av bilen.

Förra året när jag kom dit visade det sig att jag hade bokat en annan station än den jag befann mig på, som jag inte skulle hinna till, eftersom jag hade åkt till fel. Ja, ja, det gick att lösa tack vare smidig personal.

Igår när jag skulle anmäla mig hände samma sak. Jag hade ingen bokning. Men vad fan, jag visste att jag hade bokat och bokat rätt station eftersom jag bokade fel förra gången. Bad dom kolla i datorn och då visade det sig att jag skulle ha varit där i onsdags.... hur är det möjligt att vara så klantig? Och sen tittade han på mig..... du var väl här förra året va, med ett hästsläp? Jo...... Sen sa han att jag skulle gå till en annan port som kanske hade möjlighet att klämma in mig. så dit gick jag. Fick stå och vänta bredvid en snöhög tills dom hade tid.  Blev invinkad av ytterligare en annan kille. Körde in bilen och klev ur. Då säger han.... visst var du här förra året med ett hästsläp? E..... Så är det bra eller dåligt att dom minns mig ett helt år senare?

Sen fick hästarna behandling av equiterapeuten. Han var väldigt nöjd med hur Petters rygg har höjt sig....

Det går ju lite upp och ner...hur trött man är på en skala, men trött är jag alltid. De senaste dagarna har varit rätt motiga... har fått tvinga mig iväg, nästan tänkt ställa in ridning och bara stanna hemma och sova. Jag är rätt generös med vilor för hästarna och brukar låta dom vila en vecka var åttonde vecka, det är snart dags för det igen. Oj, vad jag ska sova då.

Men när man tvingar sig iväg och hasar omkring i stallgången, tar fram sadel och träns, så vaknar man till på något sätt lite tillfälligt. Och när man sitter upp är ju allt som det ska (ungefär). När man hoppar av är man nöjd att man tvingade sig och oj vad jag älskar mina hästar... men när man ligger där i sängen eller i soffan och klockan närmar sig.... då får man ha lite (eller rätt mycket) envishet för att ta sig iväg.

Igår var en magisk ridtur. Det var kallt och jag frös om benen och ansiktet, det började skymma och allt var lugnt och fridfullt i skogen. Petter lyssnade hur bra som helst. Ni vet ju dom där travuppgångarna som vi tränar på, som från marken är klockrena men som vi inte riktigt får till uppsuttet.... eller travuppgångar kan jag ju göra, men jag vill ju kunna göra dom utan tygelhjälp.... och nu så. Flera dagar i rad har vi gjort dom.... utan tyglar. Så himla nöjd är jag över min busiga Petter. Tänk att min ångvältshäst lyssnar på sätet så fint (när  han vill) och när vi är med varandra. 

Guldstjärna på den!

Man kan ju träna fast man "bara" rider efter en väg, det är ju bara fantasin som sätter gränser. Just nu jobbar jag mycket med att han ska ta tillbaka för sitsen. Jag rider mest på långa tyglar. När vi travar på vägen hem (en annan häst framför mig) är det superbra träning att med långa tyglar och enbart för sitsen sakta och öka farten, svårast är ju att sakta farten, inte ha focus på att komma ikapp hästen framför. Man får en känsla för hur mycket hjälp man måste ge. Går det för fort i traven är det lättast att göra det i lättridning och rida långsammare med sätet för då anpassar han sig efter min takt och måste sakta ner. Så nu håller vi på att känna av hjälperna, och att även komma till den långsamma traven med säteshjälp.

Bönan då.....ja, jag kan väl säga att hon är väldigt vig och rörlig, och att hoppa rakt upp i luften flera meter inte är några som helst problem.