Jag fick en fråga igår, varför jag har så bråttom med att flytta, för egentligen behöver jag inte ha bråttom, jag blir ju inte utslängd från där jag bor. Men. Jag vill, och jag har alltid bråttom (ADHD). Om jag ändå vet att jag måste flytta, varför vänta, om man väntar (tänker jag) drar man ju bara ut på det, jag vill få det gjort nu. Jag vill få det gjort så att jag kan landa, skapa det nya som kommer när allt detta är gjort. Ny bostad, nya rutiner.... Jag är ju också lite avstängd, och det kan man ju inte vara hela tiden, så jag tänker också att när allt är klart, att jag kan börja öppna upp mig själv. En annan stor orsak är ju hästarna. Jag vill rida, och efter en olycka rider jag helst inte själv (eller jag rider ju alltid själv, men Mikke visste var jag skulle rida och vilken tid jag borde vara tillbaka) och jag vill helst inte lägga det ansvaret på mina barn. Ja, så tänker jag i alla fall.

Igår fortsatte vi att packa upp i lägenheten (tack söta faster för hjälpen), tror fan att vi bara har typ fem kartonger kvar att packa upp, förutom allt som ligger på bordet och sängen. Och så är det ju gardiner och tavlor förstås, men det kan ju ligga ett tag. När jag bodde i Stockolm och flyttade (ca varje år) så gick jag inte och la mig förrän allt var uppackat, och då menar jag allt. Tavlorna på väggarna, gardiner uppe, besticken i lådan osv. Men nu börjar batteriet ta slut, det känns tungt.

Tog med mig Petter till paddocken för att jobba lite från marken, men herre gud, någon hade ju placerat ut en stor sten precis bredvid ena kortsidan, ja Petter höll ju på att dö av skräck, och drog nästan omkull mig. Jag har ju sett den där stenen i flera veckor nu, och tänkte inte alls på den, men det gjorde Petter. OMG!

Bilden tillhör Mathias/Villfarelser