...som går. Vi vet ju alla att det är livet, man är ju så van att det kommer en ny dag, det har det ju alltid gjort. Samtidigt vet man ju att det en dag är slut på dagarna, och ändå är det så jobbigt att ta in, svårt att vänja sig med. Har man levt med någon i 22 år så är det ju inte konstigt....att det blir konstigt.

Vilar flera timmar varje dag nu, för att försöka komma ikapp, inte alltid jag somnar men jag tvingar mig att ligga där och slappna av. Hundarna hjälper till, dom ligger på varsin sida.

Annars känns det som att jag går i cirklar.....