För nio år sedan åkte jag till Skövde för att hämta Bebis, när jag åkte hem hade jag även med mig Doris, som liksom kom på köpet.

Snäll och rar (förutom med mat och andra hundar), kelsjuk jämt, en hålla-handen-hund, Världens bästa hund helt enkelt. För ett år sedan togs biopsi på knölar hon hade i juvret. Svaret var elakartad cancer. Redan innan Mikke dog hade hon börjat visa obehag, och på sista tiden har hon betett sig inte som vanligt (men å andra sidan vem fan har inte det). Jag ville helt enkelt inte utsätta henne för stressen det innebär att flytta när hon mått som hon gör, vill hellre att hon ska minnas detta, livet på gården, springa fritt och vakta oss, prata med hunden på andra sidan sjön, sitta på bron och se ut över sina ägor.

Sista kortet tog igår morse, sen åkte vi iväg till veterinären (min vanliga veterinär har semester), hon fick en lugnande spruta och sen gick vi till bilen där hon känner sig trygg, hon fick nästan en hel falukorv som hon åt innan hon blev för trött, och sen somnade hon. Vår vackra rara Doris, men nu är hon med Mikke, så hon har det bra. Vi tog med henne hem, och begravde henne tillsammans med Bebis och Humlan, så att dom också fick säga adjö.

  Nu har flocken minskat med flera stycken, så nu håller jag hårt i dom som är kvar....