Så ser det ut. Det går lite upp, och så går det lite ner, ibland samtidigt. Debutritten på nya stället är gjord, och med sällskap. Har nog inte ridit med sällskap på flera år. Vädret var perfekt, höstigt och varmt. Petter skötte sig superfint. Bönan var lite nervös i boxen, men det ger sig nog när hon kommit in i rutinerna.

Sen åkte jag och hämtade askan, en märklig upplevelse....Det blir mycket aska på en vuxen person, väger som en tegelsten.

På kvällen tog jag hundarna på en promenad bakom huset, det är rätt tjusigt där ändå.

      Där har man ju varit på dans många gånger, men har man ens sett dom vackra byggnaderna? Fixat lite i bokhyllan också.

Har fortfarande den där känslan av katastrof som gnager i magen, ska det komma något mer? Eller reagerar jag på det som varit? Lika bra att ställa in sig på det värsta och det finns alltid dom som har det värre. På riktigt, det gör det.

Idag ska jag hämta askan, har garderat mig med en faster som kör, då jag inte vet hur jobbigt det kommer att bli, jag vill inte köra om jag är upprörd eller i tårar. Mikke skulle fan ha spö för hur han har ställt till det! Då och då kommer ilskan, oftast flera gånger om dagen, då jag gärna skulle ge han en rak höger om han vore här.

bilden tillhör Mathias/Villfarelser

Träningen igår kunde inte ha gått bättre. Min instruktör red Petter, som var jätte jättefin, men jag var nöjd med att stå och titta på dom, han skötte sig dessutom toppen. Sen var det bönan, som jag jobbade från marken. Focus på positionen, öka minska volt och tempo. Avslutade med bakdelsvändningar som vi aldrig gjort tidigare, bara jag är tilräckligt snabb går det, jag blir lätt långsam och då gör hon en halt istället. Kul att träffa folk, och kul att vara igång.

När jag kom hem var jag så trött, låg på sängen precis  hela dagen, med undantag för fodring av hästar och hundpromenader. Hade en hemsk olustkänsla i kroppen, som att något elände är på ingång (eller är det känslorna som kommer nu för eländet som varit?) Trött idag med...

Igår var hektisk, flyttade två hästar, två hundar, två katter, två tonåringar och mig då, en trött mamma. Nu är det gjort. Hästarna sprang runt ystra i sin nya hage, dom fick sällskap i  hagen bredvid senare på dagen. När dom var installerade åkte jag hem och hämtade resten av familjen. Resten av dagen gick åt till att få igång ungarnas datorer med uppkoppling, det är viktiga grejor för ungdomar ju.

Hundarna tycker det är jätteroligt att följa med till stallet, vilket är tur eftersom dom kommer att få hänga där en hel del. Idag är det träning, tänker att jag ska träna båda hästarna varje gång nu när dom ändå står där. Finns risk för att Petter är väldigt full av bus idag, så jag har bett min instruktör att rida honom (fegisvarning), men jag kan inte riktigt hantera bus i dagsläget. Hemma är det lugnt, men nu är det nytt och spännande. Bönan kör jag från marken, och hon är ju sällan busig.

Sonens katt har installerat sig, han gör inte många knop han inte.

Det känns som att vi är proffs på att flytta nu, flyttat en hel gård in i en trea på bara lite mer än en månad, finns det någon medalj att inkassera? Ja, ja. De flesta tavlorna är uppe, sängarna är bäddade, så nu kör vi. Inatt sover vi första natten i lägenheten. Lite läskigt att den dagen är här, men samtidigt väldigt skönt att det äntligen är klart.

              Sen får vi väl pyssla med gardiner och taklampor nästa vecka....och så är det ju städningen på gården också.

Jag har också fixat lite så att hästarna kan flytta, flyttat deras grejor, skruvat upp namnskyltar och hinkkrokar.

Jag har ridit också, två gånger till och med, tänkte faktiskt rida idag också innan vi flyttar hästarna. Vad vore livet utan hästar liksom? Dom är bäst!

För nio år sedan åkte jag till Skövde för att hämta Bebis, när jag åkte hem hade jag även med mig Doris, som liksom kom på köpet.

Snäll och rar (förutom med mat och andra hundar), kelsjuk jämt, en hålla-handen-hund, Världens bästa hund helt enkelt. För ett år sedan togs biopsi på knölar hon hade i juvret. Svaret var elakartad cancer. Redan innan Mikke dog hade hon börjat visa obehag, och på sista tiden har hon betett sig inte som vanligt (men å andra sidan vem fan har inte det). Jag ville helt enkelt inte utsätta henne för stressen det innebär att flytta när hon mått som hon gör, vill hellre att hon ska minnas detta, livet på gården, springa fritt och vakta oss, prata med hunden på andra sidan sjön, sitta på bron och se ut över sina ägor.

Sista kortet tog igår morse, sen åkte vi iväg till veterinären (min vanliga veterinär har semester), hon fick en lugnande spruta och sen gick vi till bilen där hon känner sig trygg, hon fick nästan en hel falukorv som hon åt innan hon blev för trött, och sen somnade hon. Vår vackra rara Doris, men nu är hon med Mikke, så hon har det bra. Vi tog med henne hem, och begravde henne tillsammans med Bebis och Humlan, så att dom också fick säga adjö.

  Nu har flocken minskat med flera stycken, så nu håller jag hårt i dom som är kvar....

Jag fick en fråga igår, varför jag har så bråttom med att flytta, för egentligen behöver jag inte ha bråttom, jag blir ju inte utslängd från där jag bor. Men. Jag vill, och jag har alltid bråttom (ADHD). Om jag ändå vet att jag måste flytta, varför vänta, om man väntar (tänker jag) drar man ju bara ut på det, jag vill få det gjort nu. Jag vill få det gjort så att jag kan landa, skapa det nya som kommer när allt detta är gjort. Ny bostad, nya rutiner.... Jag är ju också lite avstängd, och det kan man ju inte vara hela tiden, så jag tänker också att när allt är klart, att jag kan börja öppna upp mig själv. En annan stor orsak är ju hästarna. Jag vill rida, och efter en olycka rider jag helst inte själv (eller jag rider ju alltid själv, men Mikke visste var jag skulle rida och vilken tid jag borde vara tillbaka) och jag vill helst inte lägga det ansvaret på mina barn. Ja, så tänker jag i alla fall.

Igår fortsatte vi att packa upp i lägenheten (tack söta faster för hjälpen), tror fan att vi bara har typ fem kartonger kvar att packa upp, förutom allt som ligger på bordet och sängen. Och så är det ju gardiner och tavlor förstås, men det kan ju ligga ett tag. När jag bodde i Stockolm och flyttade (ca varje år) så gick jag inte och la mig förrän allt var uppackat, och då menar jag allt. Tavlorna på väggarna, gardiner uppe, besticken i lådan osv. Men nu börjar batteriet ta slut, det känns tungt.

Tog med mig Petter till paddocken för att jobba lite från marken, men herre gud, någon hade ju placerat ut en stor sten precis bredvid ena kortsidan, ja Petter höll ju på att dö av skräck, och drog nästan omkull mig. Jag har ju sett den där stenen i flera veckor nu, och tänkte inte alls på den, men det gjorde Petter. OMG!

Bilden tillhör Mathias/Villfarelser

Regnbågen har någon slags landningsplats här på ön, för igår var det tredje gången den landade här. Kolla bilderna, dom är tagna vid olika tillfällen.

      Morgonen började med skräckfilmskänsla, som de flesta morgnar sista tiden...

  Men sen blev det hästpromenad, med lite lite träning från marken (med Petter), bara för att se att han var uppmärksam. Det var han, även om gräset lockade liiite mer så han fick äta rätt så mycket. Vi mötte en fyrhjuling och en traktor som måste ha kört minst 50 km/h. Han rörde inte en min, men när traktorn kom och inte saktade ner så gick vi en bit ut på ängen... Bönan fick bara äta gräs och behövde inte jobba för det.

    Efter hästpromenaden packade jag släpet med lite småjox och så åkte vi först till stallet för att lämna av foder och täcken, sen till lägenheten för att börja packa upp lite kartonger. Min dotter är klar med sitt rum, så idag ska hon fortsätta med sin brors rum, det är inte så mycket där ännu. Han sitter ihop med TV-spelet så vi flyttar honom samtidigt som det. Jag ska ju sova i vardagsrummet och det kan ju kanske vara lite störigt, men vi flyttade en bokhylla på tvären så att jag har mitt egna hörn.

    Så idag hoppas jag att vi hinner packa upp det mesta... Vi får väl se.