Det finns olika stadier. Jag fick min fibromyalgi efter en utbrändhet och två täta graviditer (-99 och -00). Jag är inte på något sätt ledsen över det eller missnöjd med mitt liv. Det är vad det är, och man anpassar sig. Jag har konstant ont i kroppen och är alltid trött typ utmattad. (Har även kroniskt utmattningssyndrom)

Det syns inte utanpå att man har fibromyalgi och jag vill inte att man tycker synd om mig, jag tycker inte synd om mig. Men, om det inte vore för hästarna skulle jag inte ens gå upp ur sängen på morgonen... lite orolig vad som händer den dagen jag inte orkar med hästarna. Hoppas jag hittar något annat att haka upp mitt iv på.

Det är svårt för andra att förstå någonn annans smärta, min huvudvärk är inte likadan som din. Fick migrän när jag var 20 (också en stressjukdom) Min kompis tyckte alltid att jag var gnällig när jag hade migrän, tyckte jag var larvig och jobbig som bara ville gå hem och lägga mig. Hon ringde mig 15 år senare och bad om ursäkt då hon hade haft sitt första migränanfall.

Jag har alltid mer eller mindre ont i huden, mjukdelar och leder, och ibland även i muskler. På vintern är det värre men man vänjer sig, accepterar och anpassar sig. Skulle jag gå omkring och tycka synd om mig skulle det aldrig gå, men faktum är att jag får tvinga mig till allt jag gör, även det som är roligt. Jag tvingar mig ut i stallet också, men är väldigt nöjd när jag sitter upp. Jag orkar rida ungefär 15-30 minuter, oftast mest i skritt. Jag vilar ofta, flera gånger om dagen. När jag gör saker gör jag det i intervaller. Mockar en box på morgonen, den andra vid lunch... En del klarar av att jobba, jag gör det inte, det är väldigt olika. Sen har barnen tagit/tar massor av energi då båda har diagnoser inom det autistiska spectrat, och en av dom även ADHD, det är speciellt och det är så det ser ut och jag skulle inte vilja ha dom på något annat sätt. Älskar dom OCH deras diagnoser.

Det gör ont att klä av sig, på sig, duscha. Ibland har jag piggare perioder och då gör jag lite för mycket och då kommer migränen, som om kroppen vet att då ligger jag i alla fall still.... Sömnproblem hör till.

Man blir rätt osocial. I början bokade jag in saker jag ville göra (huvudet vill mer än vad kroppen klarar) men det slutade nästan jämt med avbokningar. Nu är jag mer försiktig med sånt, har väl lärt mig vad jag orkar och inte. Jag kan göra mer en period men då kommer en period av mer ont och sängliggande, så jag försöker sprida ut det.

I början tog jag starka mediciner, och medicin för att hjälpa mig sova, men sånt blir man beroende av så för ungefär åtta år sedan slutade jag med det. Sanningen är att jag har ungefär lika ont utan medicin som jag hade med....

Ha en bra dag!