Låt mig börja med att säga att jag inte är insatt i skolväsendet, jag är inte familjär med läroplanen, men jag har själv gått i grundskolan och jag är mamma till två tonåringar som gått i grundskolan. Mina tonåringar har särskilda beov då den äldsta har autism och den yngsta ADHD, atypisk autsim, social fobi, tourette och dyskalkyli.

Syftet med detta är inte att kasta skit på någon grundskola och framförallt inte på den grundskolan mina barn gick på då vi var rätt nöjda; man lyssnade på oss och försökte.

Men. Mitt äldsta barn slutade gå till skolan i 7:an då han inte såg något syfte med att gå dit - över huvud taget. Många möten med Soc. eftersom det är skolans skyldighet att anmäla till dom när en elev slutar komma. Det är himla svårt att motivera en person med autism, att göra något den inte vill. Och man kan ju inte gärna bära iväg en tonåring till skolan... Man blir ibland sedd på som en dålig förälder för att man lyssnar på sina barn (med särkilda behov), att dom får göra lite som dom vill. Så är det inte. Vi har alltid tänkt att så länge barnen mår bra och är glada så är vi nöjda, skulle man börja tvinga en autist så har man värre problem att ta itu med (självmord, aggressivitet).

Min yngsta har kämpat som ett djur genom grundskolan (då hon har mål med sitt liv), fått plugga hemma, göra om prov, samtidigt som hon kämpat med social fobi och inte ens känt sig trygg med att gå genom korridoren i skolan. Att som förälder veta att ens barn tillbringar raster och håltimmar sittande på ett trappsteg längst ner i källaren är hårt. Varje dag har hon kommit hem från skolan och känt att hon är dum i huvudet. Men nej, hon är inte dum i huvudet, hennes hjärna fungerar lite annorlunda bara.

Min sons slutbetyg är intressant, det visar på stor kapacintet, men också brist på engagemang.

Min dotters betyg är väldigt likt mitt slutbetyg (jag har också ADHD och autism).

Vad händer sen?

Min son har inga planer alls, ingen lust, ingen motivation. Man han är glad och nöjd så länge det inte ställs för mycket krav på honom, och då får det vara så.

Min dotter går ett introduktionsprogram vilket betyder att hon läser in dom ämnen hon fick F i. Hennes introduktionsprogram är lite speciellt då det krävs att eleven har antingen ADHD eller autism, vilket betyder att hon inte känner sig konstigare än någon annan, att hon hittar samhörighet och kan känna att hon har en plats där hon hör hemma. Hon tillbringar inte längre rasterna gömd i något hörn.

Hon kommer hem från skolan och berättar att hon haft alla rätt på NO-provet. När hon började introduktionsprogrammet läste hon 6:ans matte, på bara några månader är hon på slutet av sjuans. Kan ni fatta hur det känns? Nio år åt helvete känner jag. Grundskolepersonalen behöver mer kunskap, och behöver mer resurser för dessa elever. Ekonomiskt blir det ju kostsamt för samhället med introduktionsprogram...(fast jag är väldigt glad att dom finns i dagsläget) eleverna borde inte gå ut skolan med F i betyg om dom är motiverade och vill. Mina barn är ju långt ifrån ensamma....det är så vanligt att introduktionsprogrammen behövs.

5% av alla skolbarn har ADHD. 1 av 38 har autism.

På en skola borde det innebära en, eller ett par klasser, om man plockar ut dom eleverna. Jag skulle tycka att det vore en bra idé att man på varje grundskola plockar ut dom här eleverna och gör egna klasser och specialutbildar personal eller anställer redan specialutbildad personal så att dessa barn/ungdomar får chansen att lära sig på ett sätt som fungerar för dom. Är det inte redan en rättighet så borde det vara det, och är det redan än rättighet så fungerar den inte. Det borde också i längden spara pengar åt samhället då förhoppningsvis konstnader för introduktionsprogram, A-kassa, sjukskrivning och kanske förtidspension skulle minska.