...visade sig vara svårsåld, och visst, en fyraårig c-ponny...är ju mer barnstorlek, men yngre ryttare letar lite äldre rutinerade ponnysar, så då började jag fundera på att låna ut honom. Det är ju lite knepigt kan jag tycka. Det är ju fortfarande min ponny och då vill jag ändå ha lite koll. Det första jag tänkte var ju att låna ut honom till någon liten duktig ryttare, men dom växer ju inte på träd direkt (eller det kanske dom gör, men man ska ju hitta dom också, dom ska vara intresserade och ha råd). Men lånar man ut honom till en privatperson som jag inte känner så "tappar" jag honom om ni förstår vad jag menar. Jag vet inte (och kan inte styra) hans hagtider, foder osv. Jag har ingen aning om hur ridningen är, hur han sköts. Folk kan verka så vettiga utåt fast dom inte är det.

Så han är utlånad till "min" ridskola. Jag kan hälsa på honom precis hur ofta jag vill, han får vara ute mycket i en stor hage med sällskap. Det finns personal där, och jag har koll på att han mår bra.  Jag vet att hästarna sköts bra. All ridning sker under översyn av ridinstruktören som jag har fullt förtroende för, dessutom är hon en av mina bästa vänner. Så nu slussas han försiktigt in i verksamheten i en takt som passar honom, och rids av duktiga yngre tjejer. Han är glad och tillfreds och gillar när det händer saker. Dessutom har han skött sig exemplariskt. När han väl kommer hem till mig igen, kanske min situation är annorlunda, jag kanske orkar mer då, eller inte.... det visar sig. Detta känns i alla fall som den bästa lösningen för mig och Artur.

Hämtade hem sadeln igår, nystoppad och ta mig tusan om den inte satt snudd på perfekt. Väldigt nöjd med omstoppningen. Nu har jag ju inte ridit på tre veckor och Petter är ju rätt så bred att sitta på, så efter en stund fick jag sendrag i båda höfterna haha, gud vad ont det gjorde, men det gick över efter en stund. Petter skrittade glatt på lång tygel och gjorde på eget bevåg lite öppnor och små serpentiner över vägen (jag bara satt där). På vägen hem travade vi (han var ju lite pigg liksom) och han frustade hur många gånger som helst. Åh, vad lycklig jag var... Jag och Petter....

Bönan fick följa takten på vägen, det var lite halt för henne då hon är oskodd bak, får sätta på bakdojjorna vid nästa skotillfälle, men duktig var hon...som vanligt.. Nu är vi på gång igen!