Fick ju sällskap av gubben igår, så vi red in på skogsvägen upp på berget. När vi nått högst upp var det dock stopp trots att gubben gick först, men vi tog oss ju en längre bit än utan sällskap. Det är väldigt tjusigt där uppe, utsikten är fantastisk och kanske lite otäck. Petter ville inte gå längre än så, och jag var lite beredd på det, babysteps, så vi vände. Då blev han glad och lite busig, pep och småbockade. Dessvärre var det ju en låååång nedförsbacke så jag hoppade av eftersom jag inte ville att han skulle hetsa upp sig, vika in huvudet (då blir han så stark och jag kan inte göra något) och älga iväg med mig, det är så lätt att man håller för hårt i tyglarna då och jag ville att det skulle bli en lugn tur med mersmak. Han skulle ju inte göra något elakt, men är man busig så kan man ju råka....Direkt jag var på backen försvann buset och vi kunde träna från marken så han var ju inte hysterisk i alla fall.

På kvällen när jag skulle ta in dom (det är ju kolsvart då) såg jag dom inte så jag fixade klart i stallet, men dom syntes fortfarande inte så jag ropade. Hörde deras hovtramp komma mot mig, men insåg rätt omgående att ljudet kom någon annan stans ifrån. Åh, nej! Och japp, dom var i sommarhagen. Gick upp för att öppna åt dom, dom sprang ner på gården och tog ett varv innan dom gick in i stallet. Inga sår som jag såg eller svullna ben. Sen gick jag med ficklampa runt hagen för att hitta var dom rymt. Får laga det idag när det blivit ljust så att jag kan se ordentligt..... Jag är så trött på att elen inte fungerar på vintrarna så nästa vinter kommer jag att han installerat ett polarband, kan ju inte ha lösa hästar springande på ön. Och varje gång jag ser bönan äta på staketet så tänker jag "åh, det var det dummaste". Förr var hela hagen i järn, men sen byttes hälften ut mot trä. Jättedumt! Med järn behövs ingen el och det går inte att äta upp.... Suck! Och nu stormar det, så hundarna får väl gå ut med koppel så dom inte riskerar att blåsa bort.....