Jag var väl 15 eller 16 år ungefär, hade ingen lust att plugga, jag ville jobba....med hästar helst. Min syokonsulent kände en arabuppfödare söderut, han hade fixat ett jobb där åt mig. Jag var hysteriskt överlycklig. Minns att jag satt på hans kontor när han ringde upp min blivande arbetsgivare, för att jag skulle få prata med vederbörande. Jag var så tacksam och fantastiskt glad, jag avslutade samtalet med "Tack så jävla mycket", och där förlorade jag jobbet.

Vi har alltid svurit mycket i vår familj, min pappa tog mycket allvarligt på att lära alla släktens barn att svära, min första svordom var "kattfan", och den kom väl inte långt efter "mamma" kan jag gissa då pappa började med oss barn tidigt. Det svåra med det är ju att veta när det är ok att svära (hemma och  med kompisar) och inte på anställningsintervjuer vilket jag fick lära mig den hårda vägen.

Nu är pappa död sedan två år, men släkten är så bra på att svära att jag gissar att det löser sig ändå, barnen kommer nog att lära sig....