Grävmaskinen var i full gång, så jag tog Petter i handen och promenerade åt det andra hållet, förbi fåren. Nu är det ju inte fåren i sig han är rädd för (inte längre) utan för att dom ofta byter hage, vilket är ytterst störande för en Petter-häst.

  Fåren står där borta, och Petter kan lugnt äta utan oro. När dom byter hage hoppar han till när han ser ett får han inte var beredd på, men något mer är det inte. Ingen fara alltså, däremot vill han inte gå förbi där när jag sitter på......av någon anledning.....helt ok för mig. Att det var ett problem igår hade enbart att göra med min onda axel så jag inte visste om jag skulle komma upp från marken, eller problem var det väl inte heller för hade jag inte tagit mig upp hade vi tagit en promenad bara. Dock blir jag lite störd när jag inte kan följa min plan, det sitter i mitt huvud. När vi var nyinflyttade pratade jag med en äldre man som växte upp här i byn. Han berättade att ingen häst tycker om att passera den gården, och att det alltid har varit så. Varför? Ingen aning, jag tycker det är en trevlig gård men jag är ingen häst.

Och jag kom upp från marken, inte helt tjusigt, men väl värdigt en knackig 50-åring i alla fall. Så vi skrittade iväg och jag kände mig väldigt lycklig. Vi tränade lite på trampet i stigbygeln. Sen kom det här:

  Ja, ja, så typiskt liksom. För er som inte ser vad det står - JAKT. Det var dags att vända då, man vill ju inte bli skjuten eller få en upprörd älg i knät. På hemvägen tränade vi skolor i trav (han var väldigt pigg) som jag var mycket nöjd med.

Bönan fick träna följa takten - jätteduktig! Sen när vi stod på gården så small det av ett skott uppe i skogen, bönan for rakt upp i luften och gjorde som gasellerna när dom blir jagade av lejon, studsar fram och för att visa hur mycket energi dom har, mig är det ingen mening att jaga, jag orkar hur mycket som helst.