Morgnarna är helt magiska den här vintern, men igår var det något alldeles speciellt. Man saknar ord. De här tre bilderna är från igår, alla tre..är från igår. Hur kan det vara så vackert?

Och medan himlen är galet vacker, så är det ett rent helvete på marken. Igår skulle jag ha åkt och tittat på AR-träningen, men den blev inställd eftersom det regnade och samtidigt var flera minusgrader och då vill man ju inte ge sig ut i trafiken, allra helst inte med sin bästis i släp. Supertrist, och jag har helt slutat köra släp så fort det vinterföre (det här är det andra året), jag tycker det är otäckt. Om några år kommer vi inte lägre att ha snö om det fortsätter såhär, då är det lervälling och regn som gäller, tror jag.

Igår tog jag en avsutten promenad med Petter, det var vår bästa promenad någonstin. Hur kan man säga så en vanlig promenad? Det var känslan.... Vi gick bredvid varandra som kompisar, jag höll inte i honom, och han drog inte i mig, vi bara gick. När han stannade för att lyssna, stannade jag också. När jag stannade, stannade han också. När jag backade så backade han, när jag gick långsamt gjorde han det också, när han fönstershoppade (kolla sig omkring) saktade jag farten. Som två kompisar på stan. Ibland puffade han mig på armen (sådär som kompisar gör) när han tyckte att det var dags att träna lite till (morotsbelöning). Åh, den känslan. Jag var helt lycklig och det kändes som han var det också. Han och jag! Ja, nu blir jag lite larvig, men det är därför jag har häst, för känslan av samhörighet, vi gör saker tillsammans.

Idag vete tusan hur det ska gå, det har regnat igen, och är nu plusgrader så hela ön är en skridskobana. Jag har ställt in dotterns skolbesök då det bara är dumt att ge sig ut när det ser ut såhär. Förmodligen är bussarna inställda i alla fall. Hoppas grusbilen kommer tidigt.....