Älskar katter, och har typ alltid haft katt, ända sedan jag var liten. När jag var runt tjugo köpte jag mig en mycket vacker röd perser med bärnstensfärgade ögon. Uppfödaren kallade honom "fulaxel" för att han  hade för lång nos och inte skulle kunna ställas ut med bra poäng. Jag fick honom lite billigare, och naturligtvis var han den vackraste i mina ögon. Men Axel fick han fortsätta heta. När jag sov över hos min kompis tog jag med mig Axel för att han inte skulle vara ensam. Men en gång.....

När vi vaknade på morgonen var han borta.....han  hade försvunnit...och det i en liten etta med kök. Alla fönster och dörrar hade varit stängda (dörren låst, såklart eftersom det var i Stockholm). Vi började inte leta direkt eftersom katter ju är lite så, tycker om att gömma sig. Men vid lunch började jag bli orolig. Var var han? Vi öppnade garderober, kollade under sängen och fåtölj, soffa och allt möjligt. Nä, borta. Men han måste ju vara någonstans. Till slut börjar man ju leta på omöjliga ställen...som i kylskåpet, i skafferiet. Uteslutningsmetoden. Jag öppnade ugnen. Jag öppnade luckan under ugnen (där man har plåtarna) och.....där låg han. Han måste ha krypit in bakom spisen och inte kunnat ta sig ut. Helt tyst var han också. Inte ett jam ens.