Igår när jag tog in hästarna var grävmaskinen tyst så jag tänkte att dom hade tagit julledigt eller något. Så när Petter var påklädd hoppade jag upp hemma på gården eftersom jag tänkte rida åt det hållet som inte gått något bra sista tiden (pga grävskopan), men när jag kom ut på vägen var den i full gång igen. Ja, ja, tänkte jag vi får se hur det går. Ville han inte gå, hade jag som plan B att leda honom. Nu har han ju hört det där ljudet i flera dagar och dessutom ser han den från vår gård (då den är precis på andra sidan sjön). Det var inga större problem även om han blängde på den några gånger (för den står väl still?) Ungefär halvvägs, tog det stopp, tror det var för att skogen kom och han inte längre kunde se den, bara höra. Stod där en kort stund och var på väg att gå över till plan B, när Petter kom med ett motförslag. Han tog ett steg mot höger, får jag? Såklart, han fick det, så vi svängde upp gå skogsvägen (som varken Petter eller jag känner oss helt bekväm med utan sällskap), men en bit in gick bra. Tycker det var så roligt att han löste problemet själv. Helt cool var han också, långa tyglar och avslappnad, vi kunde ta trav på långa tyglar också.

I början av min ridkarriär hade jag sett det på ett annat sätt. Jag hade tänkt att han inte lydde, försökte smita undan och att det inte var helt ok, för det är ju ryttaren som bestämmer var man ska gå. (Det är ju så man får lära sig). Men varför är det så egentligen? Om han tycker det är lite otäckt, och föreslår en alternativ lösning, är väl det hur bra som helst, när man tänker efter. Han är ju en levande varelse, inte en maskin. Och ju mer man lyssnar och försöker förstå, ju mer förmedlar han.

Idag ska han får vila och vi i huset ska väl fixa lite julmat.....ju äldre jag blir destu mindre viktigt blir det med jul. När barnen inte längre bor här, blir det nog ingen jul alls.... Åka utomlands över julen får bli ett framtida mål.