Eller som min dotter skulle säga.... OMG! Har min kära mamma på besök, hon är extremt hästrädd och kommer en häst för nära piper hon till och slänger sig iväg, vilket skrämmer hästarna..haha. Ja, ja, hon kämpar på och vill följa med mig ut i stallet och på ridturerna, hästarna gillar henne och vill gärna hälsa, hon har blivit modigare varje gång och nu låter hon Petter slicka hennes händer förutsatt att det är en boxdörr eller ett staket emellan dom. Igår red jag igen med den nystoppade sadeln. Kände lite på skolorna i skritt och när vi tog trav sen blev det magiskt. Den var bara helt underbar, det är helt sjukt vad en omstoppad sadel kan göra, och nu är jag lite arg på mig själv för att jag inte gjorde det tidigare. Jag njöt i fulla drag och insåg återigen att hästar och ridning nog är meningen med livet. Bönan var också jätteduktig och slog nästan knut på sig själv för att hon var så ivrig att göra rätt. Mamma var jätteimponerad (hon höll på med hundressyr på sin tid) och när vi var klar sa hon...är ni redan klar? Det har blivit så självklart för mig att jag inte ens tänker på det längre, men passen med bönan är väldigt korta. Hon tycker inte om att långdragna pass, och gör hon allting "rätt" finns det ju ingen anledning. Sen önskar jag jag ju att hon skulle uppskatta långpromenader så hon får lite motion också, men det gör hon i dagsläget inte.

På eftermiddagen åkte vi och pussade på Artur (eller, jag pussade på Artur och mamma stod utanför hagen). La lite äpplen och morötter i hans krubba också.....

(gammal bild, men han är ju så vacker...)