De senaste dagarna har Iris väckt mig vid fyra på morgonen, och det kan ju låte helt knäppt att jag tycker det är bra. Jag är ju typ nästan vaken ändå, så jag har inga problem med att gå upp. MEN bara det att hon har börjat säga till är ju jättestort. Hon säger aldrig till när hon är nödig, smyger iväg och gör det hon ska på golvet vilket är extremt påfrestande och har gjort att jag tappat hoppet och ibland lusten. Och jag vet ju att det har att göra med hennes tidigare liv, som tillbringades i en garderob typ, som var full med skit och piss. Jag tänker att hon lider av Posttraumatiskt stressyndrom, hon rår inte för det. Men å andra sidan, orkar jag med det? Så att hon har börjat säga till när hon är nödig är en stor vinst. Hurra för Iris liksom!

  Petter var jätteduktig igår, och pigg, och busig. Vi tränade på halt, skritt, halt. Skritt, trav, skritt. Idag tror jag att vi ska rida ut....

  Är man avslappnad så hänger underläppen.