Min man, min bästa vän, mina barns pappa, kommer inte hem mer. En vansinnig olycka med en fyrhjuling. Hans döda kropp hittades vid fem i går morse. Polisen var här vid åtta. Ingenting kan förbereda en på det, samtidigt som hela livet lett mig hit. Mitt hjärta brister för mina barn. Har förstått att det skrivits en del tidningsartiklar, som jag inte har läst, och som jag inte kommer att läsa. Jag klarar inte av det. Jag kan inte ta in det. Smärtan i mina barns ögon. Vetskapen, som man ändå inte klarar av att ta in och hålla kvar, det går i vågor. Man är domnad i ett vacum. Kroppen reagerar med att bli väldigt konkret och praktiskt, "nu ska vi lösa ett problem"..... hur ska jag få plats med hundarna i min lilla bil? Man börjar räkna på ekonomin, man tittar ut på antalet hästar, hundar, kattar, gården. Man blir morbid. Hur mycket får man för en gitarr? Man förstår, men man förstår inte. Det går inte att förstå, samtidigt som det är solklart. Han är död. Det går inte att ändra på, det går inte att göra ogjort. Det är som det är, och det blir som det blir. Vad är så jävla svårt med det liksom? Fattar väl alla...... Det var inte så här det skulle bli, vi skulle bli gamla tillsammans, barnen skulle få uppleva så mycket mer tillsammans med honom.

Samtidigt är jag väldigt tacksam för mina närmaste som kom direkt, satte sig i bilar, tog sig från Ålands hav, kom med kärlek och stöd (ni vet vilka ni är), tacksam för alla som hört av sig med erbjudanden om stöd, en hjälpande  hand.

Livet är skört, krama dina nära idag!

Framtiden vet jag inget om, det löser sig på något sätt, det ska det göra. Det känns som att detta blir det sista jag skriver här på bloggen, att skriva om träningspass med hästarna känns rätt fjuttigt nu. Kanske känner jag annorlunda om ett tag, kanske inte. Allt har vänts upp och ner.