Jag är glad över frågan, för kan man prata mår man bättre. Jag är så glad att vi är en familj som pratar med varandra, att vi är öppna, vi började prata mycket när barnen fick sina diagnoser (autism/ADHD), vi pratade om vad det innebär, varför vi gör saker som vi gör och inte som andra. Dom är roliga att prata med mina barn. Jag kommer att sakna att prata med Mikke. Googlade upp de olika stadierna vid kris, diskuterade det, fan vad bra det här går, tänkte jag, jag kanske är känslokall, jag kanske inte har några känslor för just nu känner jag inte så mycket, fast jag förstår ju att jag har stängt av, kroppen gör så för att skydda sig själv. Man kan inte ta in allt på en gåg. Just nu focuserar jag på att lösa problem, rensa papper, städa undan, ge bort hans skor till någon med samma storlek, åka till soptippen. Jag har tunnelseende. På kvällen när jag funderar på hur det ska gå när vardagen kommer, när mamma åker hem och blir själv igen, kom ångesten. Jag såg ett högt berg av problem som ska lösas, trådar som ska redas ut. Försökte prata mig själv till rätta. Du fattar väl att du inte kan se alla problem på en gång. Lägg dom i en mapp istället, ta fram ett i taget, så ser det inte så mycket ut. Lös ett problem i taget din dumma jävel. Tror inte att jag lyssnade så bra, jag kan vara rätt så envis på det sättet. När ska jag hinna klippa gräset? Får slå det med lie i höst...

Jag ser mig som en fågel som breder vingarna över mina barn för att skydda dom, jag hoppas inte vinden kommer och för med sig något av dom, att mina vingar är starka.

Bilden tillhör Mathias/Villfarelser