Jag antar att en del skulle säga att jag uppträdde olämpligt, och det får man visst tycka om man vill. Men hur absurt är det på en skala, att jag sitter på en begravningsbyrå och diskuterar kistor, och hur är det möjligt att den billigaste kistan kostar 5000:- Varför? Mikke vill bli bränd och spriden för vinden, ingen kommer någonsin ens se kistan, som ändå bara ska eldas upp. Jag förstår inte, finns det inga kartonger man kan använda? Man vill väl ha det bästa, den vackraste kistan, flådiga annonser i tidningen, supervackra blommor och en sån begravning går väl lös på 40 000:- Man vill ju inte känna sig snål eller något, så jag är väldigt glad att Mikke och jag faktiskt har pratat om hur vi vill ha det, det är nog bra att göra det så att man som efterlevande kan veta att det var så här han ville ha det, hade det funnits en kartong då hade han velat ha den. Jag vet! När min pappa dog för två år sedan började vi prata om det, vi har pratat många gånger och jag känner min man. Vi är inte ens med i kyrkan.

Så där satt vi på begravningsbyrån, jag ville veta exakt vad saker kostade och när transporten mellan hit och dit skulle kosta typ 3500:- erbjöd jag mig att köra honom själv gratis, sa att jag verkligen hoppades att han fick åka limousin för det priset, och det var det tydligen också. Allting blev så absurt, jag vek mig av skratt, inte bara en gång utan i princip hela besöket. Och jag kan garantera, att om Mikke hade varit där, hade han skrattat med mig. Vi kanske har någon alldeles speciell sorts sjuk humor, inte vet jag, men vi var samma och jag tänker fan inte skämmas för att jag skrattar även om det inte var något glädjeskratt, utan något annat. Man kan skratta av förtvivlan också, allt som byggs på inom en måste komma ut på något sätt. Tårar. Skratt.

Bilden tillhör Mathias/Villfarelser