Vill börja med att tacka för kommentarer, kramar och annan spridd kärlek!

Igår åkte vi ut till platsen där det hände. Jag pratade med min kusin, och bad henne försökra ta reda på var det hände, hon tog reda på vem det var som hittade honom (tur att man bor på landet där alla känner alla typ). Hon ringde tillbaka och gav mig ett namn och ett telefonnummer. När jag tittade på namnet kändes det väldigt bekant... Min gudfar! Det var min gudfar, pappas kusin, som hittade honom.

Men först skulle vi ju köpa blommor, solrosor, som vi hade på bröllopet. Köpte en bukett, så vackra, fullt utslagna.

- Så fint det blev, sa expediten och började slå in dom.

- Du behöver inte slå in dom, sa jag, jag ska slänga dom i diket.......

....och det gjorde jag, fast jag slängde dom ju inte, jag la dom på den platsen han hade sitt huvud. Ett glas wisky fick han också. Skål!

Min gudfar visade hur han låg där i diket. I tidningarna har det ju stått att han låg med ansiktet under vatten, jag har inte läst dom, men informationen har sipprat ut ändå. Hemska tanke, ingen bild man vill ha för ögonen. Men så låg han inte. Han låg tvärs över diket, med huvudet mot skogen, och benen mot vägen. Och han hade landat på det enda stället som inte inte hade så mycket vatten, så han hade knappt varit blöt. Han hade sett fridfull ut, som om han sov. Det fanns inget blod. Fyrhjulingen stod på hans bröst och den var svår att få bort. Diket var djupt, fyra meter eller nått. Min gudfar fick inte bort den. Ambulansen fick inte bort den. Brandkåren fick bort den. Vi såg hjulspåren ner i diket.

Absurda tid... allt är så märkligt och svårt att förså, inte svårt att förså, men svårt att ta in. Och ändå... jag känner mig stark. I alla fall idag. Och jag tänker på den där låten dom sjunger innan matcherna som bajen spelar. Just idag är jag stark. Lyssna på den, jag gråter varje gång. Mikke var ett riktigt Hammarbyfan, med hammarbytatueringar och allt, flaggan hänger här hemma, den satte han upp på midsommar.