...igår när jag red Petter var så fin - samhörighet liksom. Ibland blir jag tårögd, han har mognat massor och är bara bäst. Vi tog den längre vägen, men då måste jag leda honom en bit eftersom granngårdarna är lite läskiga att gå förbi men å andra sidan får han ju äta lite extra gräs på framskrittningen och det är ju aldrig negativt. Man kan ju aldrig gå och "sova" när man leder en häst, men något slags meditativt tillstånd innfinner sig när jag går med Petter, vi går tillsammans. med Artur och bönan måste man vara lite mer vaken. Solen sken och det blåste ganska mycket, men Petter brukar inte bry sig om blåst. När jag hade hoppat upp kände vi på skolorna på halvlång tygel och dom kändes bra så då gick vi över på lite skolskritt och diagonalslutor - det är lite svårare och något vi behöver öva mer på. Sen travade vi ganska samlat. Och på vägen hem, när jag hoppat av, är det gräsmeditation igen.

Artur var superduper-pigg igen och busade så mycket på linan att jag bestämde mig för att inte rida. Han sätter griller i huvudet på mig verkligen. Antingen är jag larvig som inte sätter mig upp, eller så är jag förnuftig som inte gör det.... Får se hur pigg han är idag...

Bönan fick träna lite på gången, vi tränade sluta-hjälpen och att gunga lite bakåt och framåt stillastående. Ibland går det jättebra, och ibland flyttar hon benen istället för att gunga.