Ja, det är väl varje hästägares mardröm. Man mår så jävla dåligt, vad det än är för fel på hästen. Är den snorig, har lite feber...man blir orolig...ja, jag får ju tala för mig själv, men så misstänker jag att det är. Sist Petter hade fång trodde jag på riktigt att det var helt kört...jag trodde jag skulle förlora min häst. Det är nu fem år sedan han hade sitt senaste (för man törs väl inte säga sista) anfall. Han har aldrig haft några stora anfall, det har varit lindrig fång, inga rotationer och så, men den här gången ville det inte ge sig som det brukade. Men det blev bra och han fick gå ut i hagen....två timmar senare kunde han inte gå.... Kaos i hjärnan och ångest i hjärtat. Vad skulle jag göra? Veterinären ville att han skulle stå på box i en månad (typ) och att jag skulle göra en grushage utan tillstymmelse till grässtrån.. Jag var helt förtvivlad och såg ingen framtid med hästar om han skulle gå bort. Sen upptäcktes en hovböld....och en till..... Man blir lättad då. Vid röntgen av hovarna upptäcktes hovbroskförbening på båda fram, detta är inget han mår dåligt av i dagsläget men det finns alltid i bakhuvudet att det en vacker dag gör det....

Hur ska man göra den dagen hästen inte går att rida? Jag tror de flesta vill ha hästen kvar, låta den gå i pension och bara mysa, förutsatt att den inte lider och mår dåligt. Men den dagen det händer.... har man möjlighet att göra så? jag hoppas verkligen att jag har det. Men säg att man  har ekonomi och tid för två hästar, och båda är pensionerade pga skador/sjukdomar och man vill rida....hur gör man då? Det måste man nog känna efter själv, tror jag, beslutet ska passa en själv och situationen, såväl som hästarna. Samvetskval! Skitjobbigt! Nu är jag inte i den situationen nu, men den kan komma...och det jag tänker nu, kanske inte är genomförbart den dagen det händer. Det är så lätt att sitta och tycka hur man ska göra (typ läktarridning) men när man är där själv är det inte lika lätt. Hur tänker ni?

Sa till min gubbe igår, att det var tur att vi inte blev djur i det här livet, för då hade vi nog blivit avlivade pga våra skador/sjukdomar. Jag har ont varje dag, min man går snett och stappligt, men vi är rätt nöjda med att vara i livet ändå och så är det förmodligen (?) med djur också. Det bästa vore väl att fråga djuret hur den vill ha det.