...tar det lite tid innan poletten trillar ner. Som jag har grunnat och klurat, och fortfarande gör. Petter fortsätter att vara fin, nu håller han huvudet på plats och det var länge sedan det föll ner, nu måste vi lära oss att hitta någon slags kontakt i det. Det kommer, men jag vill inte stressa på. Med bönan tränade jag på "följa takten" igår, jag går långsamt, och snabbare, hon följer jättefint, är uppmärksam och sköter sig. Min kalaspingla.

Artur fick åka till Bräcke igår, Moa ska rida honom i en vecka, det ska spelas in en film, en försäljningsfilm. Jag ångrar mig flera gånger i timmen och tycker att det känns fruktansvärt.

Men i samband med avåkningen, sattes en boll i rullning och nu är det dags att öppna den där dörren. Om Artur var min enda häst skulle jag aldrig tänka tanken ens, men han är min tredje häst och det är bara att inse.....jag orkar fan inte längre... jag har två hästar till (som jag haft längre) som vill ha min tid och uppmärksamhet. Tre hästar med mycket energi.....ja, det går så länge det går....och nu stötte vi på ett gupp och tappade farten.... Det fick mig att till slut inse att jag måste trappa ner, jag kör slut på mig själv och bönan är den som alltid får stå tillbaka... vilket känns orättvist. Det är också en ekonomisk fråga.... såklart... Jag ångrar mig fortfarande hela tiden, men det börjar kännas som rätt beslut för mig, för Petter, för Bönan och också för Artur. Han är ung, pigg, glad och tycker det är kul att busa och hitta på saker. Jag vill ta det lugnt och göra saker i lugn och ro.