Att bara veva ner bilrutan och känna luften mot ansiktet, andas in det friska. På senare tid har jag börjat göra det även nu när det är vinter, det är ju klimakteriet förstås, när kroppen blir kokhet och det känns som man är i en bastu...då är det underbart att veva ner rutan och låta kylan komma in i bilen. Folk måste tro att man är tokig som kör med rutan nere mitt i vintern. Kanske borde passa på att göra en sån där film om tuffa Svenskar som isbadar och rullar sig i snön...Nä, det ska jag inte göra förstås. Nu är sadeln inlämnad och jag hoppas kunna rida nästa vecka.

Igår åkte jag och tittade på AR-träningen, jättetrevligt och inspirerande. Kul också att träffa alla igen, och få se deras utveckling, men o så kallt det var att stå på läktaren. Nu vill jag rida, har tröttnat på att vänta på den ambulerande sadelmakaren, så idag tar jag min sadel och åker in till sadelmakaren på Travet, hon tar en vecka på sig att stoppa om, men det känns som att det går fortare än att vänta på att den andra ska ha vägarna förbi.

Passade på att pussa och krama på Artur också, som kom i galopp när jag ropade....

...skulle jag ha åkt till Bräcke för att kolla på WE-träningen, träffa folk och få lite inspiration men det sket sig. Fick ett S.O.S-sms från dottern som hade ont i magen. Så ont att hon mådde illa, gick på toaletten för att hon trodde hon skulle kräkas, blev svimfärdig och lade sig på golvet i badrummet, där hon låg när jag kom upp, sjöblöt i svett och i fosterställning. Ringde 1177 som tyckte vi skulle åka in till akuten, vilket vi såklart gjorde.

Vi åkte när solen gick upp och tillbringade hela dagen på sjukhuset.

Tyvärr hittade dom inget fel, och eftersom den värsta smärtan hade släppt fick vi åka hem igen, lagom tills solen gick ner. Stannade till och köpte Thai-mat att ta hem.

Men idag ska jag åka och kolla på AR-träningen....

Jag har ju inte tränat groundwork med Petter tidigare, för att Petter är..... lite svår från marken. Petter är dominant och har mycket egen vilja, och han vet att han är stark. Dessutom är det ju så kul att rida....men nu har jag ju blivit lite tvingad att jobba från marken och wow.... Petter har överraskat mig... Han har växt mycket de senaste åren, och då menar jag inte på höjden, det visste jag, men... Igår var vi ute på promenad igen. Han var avslappnad (och det är ju då han lyssnar som bäst) så vi ökade och minskade skritten, och han lyssnade så himla bra. Den korta skritten är lite avhuggen i dagsläget (han saktar farten och stannar, går, stannar, går) men han går inte om mig, så det kommer sen (det var likadant med bönan), vi gör halt (bara det liksom) och han backade med mig flera gånger, travuppgångar. Allt detta gjorde vi på lång tygel utan att jag behövde sätta på något tryck eller vifta med tygeln. Jag var så rörd, min fina Petter. Vi jobbar bara några steg i taget, resten av tiden bara går vi och tittar på omgivningen, smakar lite på gräset och så. Vi har inte börjat med skolor ännu, då jag inte vill överrösa honom med nya saker, jag vill att han ska få känna sig duktig, för det är han. Duktig!

Väderet är ju rätt märkligt nuförtiden, de senaste tre-fyra åren har det knappt varit vinter alls. Det snöar, tinar, regnar, blir isgata, snöar, tinar, regnar och fortsätter så hela vinterhalvåret. Inte så kul. Härom dagen regnade det, igår när Petter och jag var på promenad snöade det stora fluffiga flingor, men då hade han stått två dagar pga regnet så det var ju inget att snacka om, vi skulle ut bara. Petter hade en del krut under hovarna. Vi kunde jobba en kort stund sen var det bara att försöka hålla jämna steg med min bärsärk som var väldigt vaken och "på". Vägen var oplogad och jag hade storstövarna på så det blev (för mig) en jobbig promenad. När vi går/rider när det är oplogat så går jag bara och väntar på att plogbilen ska komma (mardröm), vägen är så smal att två bilar inte kan mötas på sina ställen och en plogbil är ju rätt bred och Petter...... Man får ha en plan B, liksom. Fältet är en bra flyktväg, och grannarnas uppfarter likaså. Får man möte vid ett skogsparti......ja, då hoppas jag att plogbilen stannar så vi kan trixa oss förbi.

Bönan fick träna lite skolor. När jag skulle mata dom vid lunchtid var jag några minuter sen, och då hoppar hon som jämfota och ser väldigt spänstig ut haha.

Men promenaden tog knäcken på mig, blev liggande resten av dagen.... Och idag ska det tydligen komma regn/snö....

Jag och bilar verkar inte vara någon vidare kombination, så jag fortsätter med eländet.

Det här hände för sex år sedan, när vi precis var nyinflyttade där vi bor nu. Det var vinter och ganska kallt. Jag skulle hämta spån och hade lastat på transporten på gubbens tjusiga Jeep eftersom min bil inte ville starta. Jag hann några kilometer runt på andra sidan sjön när jag känner att jag är så jävla trött, riktigt jättetrött, så jag öppnar fönstret för jag tänker att den kalla luften ska väcka mig.....när jag öppnar fönstret ser jag röken som bolmar ut ur bilen....DEN BRINNER! Känner mig helt förvirrad, stannar bilen och kliver ut....jo då den brinner längst bak på insidan. Börjar gå ifrån bilen och ringer gubben (eftersom jag kände mig så förvirrad) och säger att hans bil brinner och att han måste ringa brandkåren. Sen säger det poff och bilen står helt i lågor, däcken exploderar och jag fattar ingenting. En granne kommer springande och jag (förvirrad) sträcker fram handen och säger något i stil med "Hej, det är vi som har flyttat in där i det gula huset". Och han svarar "Ja, det var ju ett nytt sätt att göra entré på". Gubben kommer farande i traktorn (eftersom min bil var obrukbar) för att kolla att jag levde. När brandkåren kom var hela bilen utbränd och halva släpet. Jag är rätt glad över att jag vevade ner fönstret, för att inte tala om hur glad jag är att det inte stod någon häst i släpet.

Efter det är jag väldigt känslig för dofter i bilen eftersom jag tror att det brinner, då får jag tunnelseende och pulsen ökar....

Tänk dig att du sitter i en bil. Bilen står mitt på tågspåret. Bilen har stannat. Tåget kommer. Check! Been there, done that.

Jag var 18 år och höll på att ta körtkort, vilket skedde i Sundsvall. Det var precis i början, och jag hade kört några gånger på en parkeringsplats, var väldigt osäker och nybörjare. Jag gick på en bilskola för att lära mig, då min pappa bara skrek åt mig haha, dessutom hade han ju ratten på fel sida ju (postbil). Den här gången skulle jag få köra lite utanför parkeringen... Allt gick bra ända tills vi kom till en järnvägskorsning utan bommar. Jag hade tvåan i och stannade framför spåret genom att trycka ner kopplingen och bromsen. Det kom ett tåg, och jag stod kvar där jag stod. Min bilskolelärare säger: "Du hinner". Jag släpper upp kopplingen och bilen hoppar upp på spåret och dör.

Man har ju en bild av sig själv, hur man reagerar i kris, min bild av mig själv stämde inte alls med hur det egentligen var. För vad gjorde jag? Ingenting! Jag bara satt där, helt lugn, som i en bubbla. Jag tittade på tåget (som nu hade börjat tuta) och insåg att jag skulle dö, och det var helt OK, jag var lugn och bara väntade, satt still och.....bilskoleläraren SKREK på mig. Eftersom det var en bilskolebil hade ju han också pedaler, men dock bara broms och koppling, så han hade (tydligen) lagt i ettan, men  han kunde ju inte gasa för att ta oss därifrån, så det var det han skrek. GASA!!!!! Fortfarande helt lugn, tittade jag på honom och jaha, ja det kan jag väl göra (lite lojt sådär) och gasade så att vi kom av spåret innan tåget dundrade förbi.

Men sen....ja, inte klarade jag av att köra oss därifrån....jag skakade i hela kroppen.... Men varför reagerade jag så? Ingen aning, och det stämmer inte med hur jag brukar reagera.

När jag skulle åka bussen hem gick jag in på ett av varuhusen för att fördriva tid tills bussen skulle gå, då ramlar en man ihop över ett ställ med tröjor och börjar krampa. Ingen gör något...utom jag. Jag lägger honom tillrätta och ber någon ringa ambulans och stannar tills ambulansen kommer. Så brukar jag reagera, handlingskraftigt....så vad var det som hände i bilen? Ingen aning, men jag är glad att jag inte slutade mina dagar där på spåret, och så här i efterhand kan man ju tycka att det var väldigt klantigt av läraren att säga "du hinner" till en nybörjare vid en järnvägskorsning.....

Petter fick gå en promenad igen, med lite markarbete längs vägen. Igår blev han inte brydd när jag saktade farten i skritten...han lär sig fort även om  han inte ville gå så många steg långsamt, det är lättare uppsuttet, men han fattar vad jag vill i alla fall, och travuppgångarna gick mycket bättre igår. Duktig! Halterna var också överlag bra...men lite långsamma på hemvägen.

Med bönan introducerade jag något nytt...som hon satte på första försöket. Vi gick längs vägen, kortade och ökade skritten, travuppgångar, halt och så backade jag och hon bara följde med. Jag behövde inte göra något, inga viftande grimskaft ellet tryck i grimman. Vi gjorde det flera gånger så det var ingen tillfällighet. Målet (förutom vår connection) är att göra det som ingår i riddarprovet från marken, alltså groundwork, inte för att jag har som mål att faktiskt göra provet inför Bent, men att kunna göra det. Ja, ni fattar.

Annars känns det riktigt trist att inte få rida, jag  har beställt den där sadeln, insåg att den inte behöver betalas förrän den kommer, och det är 6-10 veckors leveranstid eftersom dom görs efter beställning. Den som väntar på något gott..... och nu fick vi ju tillfälle att träna på markarbete, något jag har skjutit upp när det gäller Petter.