Han är ju en pigg kille med mycket energi och en räv bakom varje öra. När han har vilat är han lite jobbig att hålla på med, energin sprakar och det är svårt att stå still och lyssna då. När han är igång och rids regelbundet blir det bara så om det händer något särskilt, tex om det kommer en cyklist bakifrån, eller en bil med släp, eller om barnen skriker på isen när de leker och han inte kan se dom men väldigt mycket hör dom. Man får inte tappa focus med Petter för det märker han direkt och då hittar han på något, som att slita sig, man får ju skylla sig själv liksom... när man leder honom till paddocken är han som en hund, så fort vi kommer in i paddocken är han som ett lejon. "Släpp mig, släpp mig, så att jag får springa". Igår longerade jag honom, och oj vad han sprang. Han vet precis vad  han ska göra, galopperar runt tills den värsta energin är borta, trav några varv, stanna. Jag jobbar han aldrig när vi longerar för jag blir så yr i huvudet, han får göra sin grej sen är det bra.

Med bönan är det tvärt om. Hon travade väl några steg igår på linan, men henne kan man mer markarbeta, blir inte lika yr i skritt.