..går det mindre bra. Och ibland blir det inte som man tänkt sig. När jag väntade på att Petter skulle växa till sig och kunna lämna sin mamma, köpte jag ett till hingstföl så han dom kunde få leka tillsammans. Eftersom Petter inte blev gul så blev den gul (gillar verkligen gula hästar). Dom blev mina hip-hop-hästar. Petter och Dogge. Världens raraste ponny. Så dom växte upp tillsammans och busade runt på lösdriften som dom busfrön dom var. Vid tre års ålder var det dags för inridning. Här är en bild på Petters och min första tur. Han slickar på mina fötter.

Hade inte samma flyt med Dogge tyvärr, var nog för oruttinerad, och åkte av med buller och bång några gånger. Sista gången blev jag medvetslös, tappade minnet och fick åka ambulans, ligga på sjukhus i en vecka med hjärnskakning och lungkompression. Efter det fick han åka på utbildning hos en mer erfaren hästtjej och där var det inga problem alls, men skadan var skedd. Jag blev rädd, och han såldes. Med tanke på att det sitter kvar sju år senare så var det nog rätt beslut, men väldigt tråkigt. Året efter gick han ungponny-SM i hoppning och kom tvåa, nu är han fälttävlansponny. Duktig! Så när jag rider en häst som jag känner att jag inte har kontroll på eller en häst jag inte känner, då låser det sig i huvudet.... Men jag jobbar med det varje dag och hoppas att det en dag går över. Det är nog inte meningen att jag ska ha någon gul häst.