.. ledsen, uppgiven, förtvivlad men med en gnutta hopp. Träningen gick inte så bra, eller så gjorde den det. Man åker ju iväg för att träna på att rida, men våra träningar har slutat med att jag känner mig förvirrad bara. Ska förklara. När jag rider hemma längs vägen tränar vi bra. När vi åker bort tänker jag att vi ska fortsätta träna på det vi gör hemma, få en tränares ögon på oss, så att vi kan bli bättre och komma vidare. Så har det inte varit, för när vi åker iväg för att träna så blir Petter "oridbar". Han stannar, håller huvudet vid marken och vill inte, han flemar och står still. Går han så så går han snett och slingrar sig, sladdar och hänger med huvudet även om han väldigt korta stunder är sig själv. Fattar ju att han vill ha något sagt, men vad. Vi har klurat på det vid varje ridpass, min instruktör har ridit honom med samma resultat och jag känner inte igen min häst. Idag satt några på läktaren också, och hjälpte till att fundera (tack!). När jag hoppade av Petter kände jag mig helt värdelös och övervägde att aldrig mer åka på träning igen. Men, med hjälp från läktaren, tog vi av sadeln och min instruktör hoppade upp (själv är jag för feg då Petter har ett helt gäng med rävar bakom dom där snygga öronen) och då blev han lite mer sig själv. Så då borde det vara sadeln som inte är bra. Ingen mening att lämna in den på omstoppning då, när den ska bytas ut. Lite drygt att leta sadel igen, men samtidigt oerhört skönt om det är det som varit problemet, jag hoppas det. Det var väl det bästa "felet" det kunde vara, men alla med häst vet ju vilket stök det är att hitta en passande sadel. Hur svårt kan det vara liksom? Bjuder från några bilder från igår.