Kollade på en film härom kvällen, en skräckis. Skräckisar står högt i kurs i vår familj, och katastroffilmer, vad säger det om oss? Filmen handlade om en person som tror sig vara utsatt för någon konspiration/förföljd/avlyssnad och tapetserar huset/lägenheten med foliepapper. Jag har ju jobbat på mentalsjukhus och har stött på dessa personer några gånger och man vet ju att det är en sjukdom och att det måste vara enormt jobbigt, men tänk om.... en av alla dessa har rätt... Otäck tanke. Man måste kunna tänka utanför boxen och inte låsa sig vid att så är det, så har vi alltid gjort.

Igår när jag skulle rida Petter var det typ full storm och bara fyra grader varmt, Petter var väldigt spänd när jag hoppade upp, och vägrade till och med att gå av gården, vilket nästan aldrig inträffar. Det är ju lätt att bli förbannad i ett sånt läge, men det ger ju ingenting att bli arg, dagen blir bara förstörd och hur kul är det att rida när man är på dåligt humör? Jag satt still och försökte vänta ut honom, vilket inte fungerade eftersom det tydligen var fruktansvärda monster i busken och dinosaurer i skogen, kände pulsslagen genom sadeln.  Satt av och ledde honom bortåt, han var väldigt tittig och blåste ut flera gånger. Slutade med att jag gick flera kilometer innan jag krånglade mig upp. Tog trav direkt för att han skulle få röra på fötterna, lång tygel så att han inte skulle känna sig fastlåst, och för att han skulle kunna titta dit han ville, det går i alla fall inte att göra något jobb när han är så, men han skötte sig fint och rusade inte iväg utan travade lite ökat och så var det bra. Hoppas det är bättre väder på fredag.

Med Artur tog jag en promenad i grimma (nyttigt för mig att gå, har inte gjort så mycket sånt i sommar). Han slängde med huvudet en del i början, vilket han alltid gör i början (släpp mig, jag vill springa). När vi vände hemåt efter några kilometer var han cool, och jag introducerade groundwork-positionen för första gången (jag går framför honom, fast baklänges). Jätteduktig var han och fattade direkt att han inte skulle springa över mig, och höll avståndet jättefint, stannade på min signal. Några steg bara, sen fick han beta. Och igen, några steg, beta. Artur är den som har lättast för sig, han verkar fatta allt ganska fort. Nästa gång ska jag pröva göra en öppna.