I dagarna cirkulerar nyheten om en kvinna i sjuttioårs ålder med cancer, som nekades operation för att det var för mycket att göra. Efter att anhöriga kontaktat flertalet dagstidningar har hon fått löfte om en ny tid. Detta är tyvärr inget konstigt längre, men det blir ju inte mindre oacceptabelt för det. Min pappa dog 2015, någon vecka innan sin sjuttioårsdag. Han hade svårt att kissa och sökte hjälp på vårdcentralen, som ordinerade medicin för urinvägsinfektion, men det blev han ju inte bättre av. Han återkomm till vårdcentralen och fick en annan medicin mot urinvägsinfektion, och så tog dom ett PSA-prov för att kolla prostatan, men det visade bra och då gick dom inte vidare med det, trots fortsatta besvär. Dom tog sig inte tiden att känna på prostatan, vilket dom borde ha gjort då det inte är någon hemlighet att PSA-proven inte alltid visar rätt, eller kan vara svår att tolka. Besvären fortsatte och blev värre, obehag och smärta. Han sökte upprepade gånger hjälp men fick inte ens komma till sjukhuset för vårdcentralen hade inte tagit dom och dom proverna, vilket skulle göras på vårdcentralen. Vilket jävla skitsnack!!!!! Och sen kunde han inte kissa alls, fick påse, men ingen hjälp. Till slut åkte han in akut och då uppdagades cancer, en elak jävel. Sen tog det någon månad till innan strålningen började. Väntetider ni vet. Ja, han överlevde en strålbehandling sen kom blodpropparna, sen stängde organ efter organ av, och min levnadsglada pappa som aldrig varit samhället till besvär och som aldrig gnällt, var död.

Smög igång med träningen lite försiktigt igår. Skor får dom på måndag, och Artur är fortfarande på bete men tas in på söndag då Fillevippen åker. Behöver åka iväg och duscha både bönan och Artur efter sommaren. Igår kväll var Artur täckt i lera, men det är nog bra skydd mot insekter. Bönan är ju världens renligaste häst, som aldrig rullar sig utomhus, men hon behöver en dusch ändå.

Tog med mig Petter och gick mot paddocken, han fick syn på tunnorna på långt håll och tittade misstänkt på dom, spände sig lite och blev lite sprallig (typiskt Petter), så vi gick in i gräshagen bredvid paddocken så han fick äta lite och inse att tunnorna inte rörde på sig och att allt var som det skulle. Sen gick vi ett halvt varv längs fyrkantspåret, innan jag släppte honom lös. Han galopperade något varv och tog några tuggor gräs, spanade, sprang lite till, tog några tuggor. Sen tänkte jag att vi skulle gå över bron, haha, han forserade den, inte helt säker på vad som var vitsen, sprang lite till och åt lite till. Småpojkarna kom springande och ville titta på. Första gången det hände trodde jag att Petter skulle bryta ihop, men det går bra, han bryr sig inte nämnvärt att två vilda ponnysar kommer galopperande mot oss. Ja, men då är jag nöjd, sa jag, du kan ju komma när du är nöjd. När Petter har gräs i närheten kan det dröja innan han är nöjd, så jag ställde mig vid grinden och väntade. Någon minut senare kom han travande emot mig.

Sedan var det bönans tur, henne tog jag i grimma, hon är en mycket lugnare typ som inte hetsar upp sig i onödan. Vi nosade på tunnorna, trippade klockrent över bron och då var jag nöjd så jag kopplade loss henne så att hon var lös och tänkte att hon skulle gå och ta några tuggor gräs, men hon fortsatte följa mig (så söt). Efter en stund gick hon och åt lite. Jag ställde mig vid grinden. Efter en stund ropade jag på henne, och då kom hon direkt.