Härom kvällen var dom på rymmen igen, dom häktar av grinden från gångjärnen, hur dom nu lyckas med det. Men jag ser det så väl framför mig. Bönan är hjärnan, Petter musklerna.

"Men om du tar tag därborta med tänderna och ruskar, så ska jag försöka trixa upp..."

"Wiiiii, kom, vi springer hit...oj, där åkte skon av...nu blir matte ledsen..men kolla...."

Och när jag ropar på dom kommer dom som små skott, överlyckliga, och springer snällt in i stallet för att äta sin middag.

Igår gick jag runt i hagen för att kontrollera alla trådar, för idag ska jag köpa lite kabel och försöka göra en egen koppling (som polarbandet), alltså är det två trådar ungefär en decimeter emellan. Dom får inte nudda varandra. Koppla plus på den ena, och minus på den andra (ingen jord då den ändå inte funkar på vintern). Förutsatt att dom nuddar båda trådarna så får dom en stöt.