Det här var för många herrans år sedan, innan barnen, innan bilolyckor och sjukdomar, då jag och min gubbe var vältränade och motionerade mycket både på gym och ute i skogen. Vi bodde då i Stockholm och skulle den här dagen till ett frilufsområde i någon förort, har glömt vilken. Vi skulle springa det långa spåret, som väl var som vilket eliusspår som  helst, en upptrampad skogsstig belägen i skogen. Vi var på sluttampen och jag började bli trött i höfterna, tappade lite fart men gubben höll sin takt och var några hundra meter före mig. Då hör jag helt plötsigt hur en gubbe hoppar fram ur en buske bakom mig och börjar springa ikapp mig. Jag vrålar min gubbes namn och ökar farten (aj aj mina höfter), gubben i busken fattar att jag hörde ihop med någon och flyr till skogs igen. Men inte hade  min gubbe stannat och väntat på mig heller, nej, han hade inte ens hört att jag hade ropat efter honom, så det var ju rena turen att gubben i busken trodde det. Jag blir galen när jag tänker på det, att en del människor tror att det är ok att bara springa ikapp en tjej och göra vad de vill med....

Det var sista gången jag sprang det långa spåret, och efter det hade min gubbe fått stränga order att hålla sig i närheten, och aldrig att jag skulle jobba med musik i öronen....då hade jag aldrig hört han komma....

Såg ni månen igår?