När jag var nio-tio år tog jag olovandes bussen till Bollmora Centrum och köpte ett marsvin. Jag hade sparat ihop pengar, och en bur hade jag redan då jag haft en marsvin till låns, men som ägaren ville ha tillbaka. Mitt marsvin var helt svart med lång virvlig päls. Jag döpte han till Muffe. Det tog nog en månad innan mamma märkte att det var ett marsvin i buren och då  hade jag ju liksom bevisat att jag kunde sköta om honom helt själv, så han blev kvar. När vi flyttade upp till jämtland följde  han såklart med. Vi tränade lite trix, och han lärde sig komma på inkallning och förstod mitt kommando för att hoppa in i buren igen. Hela nian byggde jag en utebur åt honom på träslöjden och när den var klar, hade han varit sjuk några veckor, tappade balansen, så samma dag buren var klar var också Muffe klar. Mamma skjutsade mig till veterinären som gav Muffe en överdos. Graven hade jag redan grävt då det var väntat, hela vägen hem grät jag floder där jag satt med Muffe-kroppen i knät.

Mamma skulle gå in och hämta något i köket, medan jag klev ur bilen. Brorsan kom och undrade varför jag grät. "Muffe är död, sa jag, han ska begravas nu". Brorsan såg superstressad ut och väste "uppehåll morsan, jag har gömt mäsk i graven, måste hämta det innan ni begraver han". Det löste sig, han sprintade iväg till ängen och tog bort dunken, den lömska ungsnyveln, och Muffe fick sin begravning. För er som inte vet vad mäsk är. Det är vatten, jäst och socker som får jäsa. Resultatet blir nästan odrickbar alkohol, inget man tar med sig på vinprovning, men full blir man och som 15-åring var det det som var viktigt.