Så igår skulle vi ju ta en promenad med den nya sadeln på, och den sista tiden har vi tränat mycket från marken den korta biten hem efter det att jag ridit klart och hoppat av, så Petter var inställd på sådan träning när vi gick iväg. Är man duktig får man en morotsslant, och morötter är gott liksom.

Han sneglade på mig som för att säga att nu kunde vi väl börja träna, men jag tänkte mer att vi bara skulle promenera (och jag hade inte riktigt så många morotsbitar för att räcka i flera kilometer). Petter stod på sig och nöp mig i jackan (jag vill träna och få en morot), men nej nyps man får man inga morötter. Vi gick lite till...(fattar hon inte, eller?) och nöp i jackan igen. (JAG VILL HA MOROT) Jo, jag fattar, men nej. (Hm). Å vad det knakade i huvudet på honom, han tänkte och tänkte samtidigt som vi gick. (Vad ska jag göra för att få morot?) Sen kom han på det.... började med skolskritt och en halt. Men haha så klok han är min kille. Så då fick han en morot, och så höll det på hela vägen, i flera kilometer. Var trettionde meter hittade Petter på övningar vi brukar träna på så att han kunde få sin belöning. Så egentligen var det  han som tränade mig och min följsamhet, så om rätt ska vara rätt så skulle jag tagit moroten själv.... Närå, han jobbade så hårt och var så kreativ för dom där mörötterna så han hade verkligen förtjänat dom. Med kreativitet kommer man längst, och sadeln verkade sitta bra. Idag ska jag rida i den har jag tänkt, jag är lite nervös för det faktiskt.....