Jag var väl 15 eller 16 år ungefär, hade ingen lust att plugga, jag ville jobba....med hästar helst. Min syokonsulent kände en arabuppfödare söderut, han hade fixat ett jobb där åt mig. Jag var hysteriskt överlycklig. Minns att jag satt på hans kontor när han ringde upp min blivande arbetsgivare, för att jag skulle få prata med vederbörande. Jag var så tacksam och fantastiskt glad, jag avslutade samtalet med "Tack så jävla mycket", och där förlorade jag jobbet.

Vi har alltid svurit mycket i vår familj, min pappa tog mycket allvarligt på att lära alla släktens barn att svära, min första svordom var "kattfan", och den kom väl inte långt efter "mamma" kan jag gissa då pappa började med oss barn tidigt. Det svåra med det är ju att veta när det är ok att svära (hemma och  med kompisar) och inte på anställningsintervjuer vilket jag fick lära mig den hårda vägen.

Nu är pappa död sedan två år, men släkten är så bra på att svära att jag gissar att det löser sig ändå, barnen kommer nog att lära sig....

....blev det ju ingen ridning. Det blåste typ storm och var tö, så vägen var glashal. Petter är ju inte jättekänslig när det blåser men man vill ju inte riskera att få ett träd i huvudet.

När mamma och jag skulle åka iväg från gården gled bilen hela vägen nedför backen och det gick inte att bromsa (fyrhjulsdrift och brodd), höll nästan på att åka ut på lägdan, så jag snurrade runt ratten och fick fick bredställ, men på rätt sätt i alla fall, vi höll oss på vägen.

Hittade ett gammalt foto på Petter som treåring, en välväxt sådan...

Hoppas på bättre väder, och jag vet att jag inte är ensam. Idag kommer hovslagaren, och imorgon kommer equiterapeuten så dom får några dagar ledigt till.....

På somrarna när jag var liten (innan jag fyllde tolv och vi flyttade till Jämtland) så jobbade mamma på kollo, så några somrar fick jag och brorsan följa med på kollo. Ett år var vi på någon ö i utkanten av Stockholms skärgård. Ett år var vi på en herrgård i närheten av Grythyttan. På det kollot var jag bland de äldsta av barnen. Jag hade väl lite tråkigt antar jag och tyckte inte att det hände så mycket, sökte spänning i tillvaron....så jag organiserade en rymning. Det var jag och två till (flera år yngre än mig). Vi smög ut på kvällen, snodde proviant i köket och smög iväg ut i skogen, gick längs ensliga vägar och hamnade till slut vid badstranden och ombytningshytten där. Vi var borta hela natten och en bit in på morgonen.

Vad vi inte visste var att vår rymning upptäcktes redan på kvällen, och att oroliga vuxna var ute och letade efter oss hela natten.... För så långt hade jag ju inte tänkt, såg det mer som ett kul bus.....men när polisbilen rullade in i skogsgläntan där vi var blev vi så rädd att vi inte vågade gå fram. Poliser är ju jätteläskiga (och så gick jag och gifte mig med en typ tjugo år senare), men då fattade jag hur allvarligt man såg på vår rymning. Lite senare (någon timme?) kom mammas bil körande i skogsgläntan....då sprang vi fram... Sen forslades vi tillbaka till kollot... och oj vad skäll vi fick... Ja, det var väl välförtjänt antar jag, och något mer kollo blev det inte.

Petter och jag och mamma var ut på en sväng igår. Mamma promenerade bakom oss, så när vi travade kom hon ju efter lite. När jag hade hoppat av Petter nästan hemma så var hon en bra bit bort, Petter rörde sig inte ur fläcken. Han stod blickstilla i en perfekt halt, och där stod han.....och väntade på att mamma skulle hinna ifatt oss (men hur gulligt). När hon var två meter ifrån oss kunde han gå, och han är ju inte direkt hästen som står still....

Sen (ni vet ju hur mammor är) började mamma rensa i mitt skafferi... massor av vaniljsocker och bakpulver fanns det, nu måste jag väl baka också...

  Sen sprang dottern omkring och fotade oss med något slags filter....

och såhär ser vi ut annars

Eller som min dotter skulle säga.... OMG! Har min kära mamma på besök, hon är extremt hästrädd och kommer en häst för nära piper hon till och slänger sig iväg, vilket skrämmer hästarna..haha. Ja, ja, hon kämpar på och vill följa med mig ut i stallet och på ridturerna, hästarna gillar henne och vill gärna hälsa, hon har blivit modigare varje gång och nu låter hon Petter slicka hennes händer förutsatt att det är en boxdörr eller ett staket emellan dom. Igår red jag igen med den nystoppade sadeln. Kände lite på skolorna i skritt och när vi tog trav sen blev det magiskt. Den var bara helt underbar, det är helt sjukt vad en omstoppad sadel kan göra, och nu är jag lite arg på mig själv för att jag inte gjorde det tidigare. Jag njöt i fulla drag och insåg återigen att hästar och ridning nog är meningen med livet. Bönan var också jätteduktig och slog nästan knut på sig själv för att hon var så ivrig att göra rätt. Mamma var jätteimponerad (hon höll på med hundressyr på sin tid) och när vi var klar sa hon...är ni redan klar? Det har blivit så självklart för mig att jag inte ens tänker på det längre, men passen med bönan är väldigt korta. Hon tycker inte om att långdragna pass, och gör hon allting "rätt" finns det ju ingen anledning. Sen önskar jag jag ju att hon skulle uppskatta långpromenader så hon får lite motion också, men det gör hon i dagsläget inte.

På eftermiddagen åkte vi och pussade på Artur (eller, jag pussade på Artur och mamma stod utanför hagen). La lite äpplen och morötter i hans krubba också.....

(gammal bild, men han är ju så vacker...)

..känner jag mig som Fantomen. Inte för att jag är särskilt tuff, eller bekämpar någon brottslighet, jag dricker inte ens mjölk...men för att ibland....tar jag av mig ridkläderna och går ut bland folk klädd i anonyma kläder, som vem som helst... Oftast är det när det är skolmöten, eller andra möten förknippade med ungarna. Igår var det skolmöte, väldigt roligt att höra om dotterns framsteg och utveckling, även om jag har märkt det hemma redan, och för att jag och min dotter pratar mycket. Men kul!

Dom som säger att ridning inte är någon träning, får finna sig motbevisade, för jädrans vilken träningsvärk jag har, och det efter ungefär tjugo minuters ridning i skritt och trav. Ja, ja, idag ska jag upp på Petter igen. Han fick vara igår eftersom jag hade det där mötet, och bor man ute i skogen så tar ett möte halva dagen. En timme dit. Möte. En timme  hem. Handla osv. Hatar att känna mig stressad när jag rider så jag red inte innan mötet då det skulle bli tajt, får inte någon bra känsla om jag är stressad och då är det bättre att låta bli. Petter har ju verkligen visat att han har mognat enormt och inte alls blir "galen" av att vara ifred någon dag (eller tre veckor för den delen).

Min dotter och jag har börjat kolla igenom gamla tonårsfilmer a la 80-tal. I dagsläget har vi sett: Lost boys, 16 Candels, Heathers, Drivers license och Breakfast club. Min favorit av dom är Heathers. Dotterns favorit är 16 Candels (och den kommer som klar tvåa på min lista, den är hysteriskt rolig).

...visade sig vara svårsåld, och visst, en fyraårig c-ponny...är ju mer barnstorlek, men yngre ryttare letar lite äldre rutinerade ponnysar, så då började jag fundera på att låna ut honom. Det är ju lite knepigt kan jag tycka. Det är ju fortfarande min ponny och då vill jag ändå ha lite koll. Det första jag tänkte var ju att låna ut honom till någon liten duktig ryttare, men dom växer ju inte på träd direkt (eller det kanske dom gör, men man ska ju hitta dom också, dom ska vara intresserade och ha råd). Men lånar man ut honom till en privatperson som jag inte känner så "tappar" jag honom om ni förstår vad jag menar. Jag vet inte (och kan inte styra) hans hagtider, foder osv. Jag har ingen aning om hur ridningen är, hur han sköts. Folk kan verka så vettiga utåt fast dom inte är det.

Så han är utlånad till "min" ridskola. Jag kan hälsa på honom precis hur ofta jag vill, han får vara ute mycket i en stor hage med sällskap. Det finns personal där, och jag har koll på att han mår bra.  Jag vet att hästarna sköts bra. All ridning sker under översyn av ridinstruktören som jag har fullt förtroende för, dessutom är hon en av mina bästa vänner. Så nu slussas han försiktigt in i verksamheten i en takt som passar honom, och rids av duktiga yngre tjejer. Han är glad och tillfreds och gillar när det händer saker. Dessutom har han skött sig exemplariskt. När han väl kommer hem till mig igen, kanske min situation är annorlunda, jag kanske orkar mer då, eller inte.... det visar sig. Detta känns i alla fall som den bästa lösningen för mig och Artur.

Hämtade hem sadeln igår, nystoppad och ta mig tusan om den inte satt snudd på perfekt. Väldigt nöjd med omstoppningen. Nu har jag ju inte ridit på tre veckor och Petter är ju rätt så bred att sitta på, så efter en stund fick jag sendrag i båda höfterna haha, gud vad ont det gjorde, men det gick över efter en stund. Petter skrittade glatt på lång tygel och gjorde på eget bevåg lite öppnor och små serpentiner över vägen (jag bara satt där). På vägen hem travade vi (han var ju lite pigg liksom) och han frustade hur många gånger som helst. Åh, vad lycklig jag var... Jag och Petter....

Bönan fick följa takten på vägen, det var lite halt för henne då hon är oskodd bak, får sätta på bakdojjorna vid nästa skotillfälle, men duktig var hon...som vanligt.. Nu är vi på gång igen!