Nu är det snart nytt år igen, och på nyåret så brukar man ju starta om på nytt med nyårslöften och målbilder av olika slag. Jag har inget nyårslöfte, har väl aldrig brytt mig så mycket om det. Vill man ändra nått så gör man väl det direkt tänker jag. Varför vänta på en speciell dag? Men små målbilder har jag, inte för att det är nytt år, utan bara för att.

För egen del: borde jag bli bättre på att promenera så kanske jag mår lite bättre....

Petter: Vi fortsätter att träna på vår kommunikation, försöker komma igång med galoppen. Tekniskt ska vi stärka skolorna. Ser jättemycket fram emot sadeln som ska komma i januari (hoppas jag) och att det ska bli barmark så vi kan åka och träna igen vilket jag saknar jätte.

Bönan: Samma där. Kommunikation, att vi blir snabbare på att läsa varandra  med mindre hjälper, och att jag ska kunna ge hjälperna från längre avstånd, utöka och orka mer, längre pass(?). När det blir bar backe, börja sitta upp igen...

Igår såg vi Ett päron till farsa firar jul, en favorit. Ikväll ser vi Livet på landet som också är hysteriskt rolig.

Igår när jag tog in hästarna var grävmaskinen tyst så jag tänkte att dom hade tagit julledigt eller något. Så när Petter var påklädd hoppade jag upp hemma på gården eftersom jag tänkte rida åt det hållet som inte gått något bra sista tiden (pga grävskopan), men när jag kom ut på vägen var den i full gång igen. Ja, ja, tänkte jag vi får se hur det går. Ville han inte gå, hade jag som plan B att leda honom. Nu har han ju hört det där ljudet i flera dagar och dessutom ser han den från vår gård (då den är precis på andra sidan sjön). Det var inga större problem även om han blängde på den några gånger (för den står väl still?) Ungefär halvvägs, tog det stopp, tror det var för att skogen kom och han inte längre kunde se den, bara höra. Stod där en kort stund och var på väg att gå över till plan B, när Petter kom med ett motförslag. Han tog ett steg mot höger, får jag? Såklart, han fick det, så vi svängde upp gå skogsvägen (som varken Petter eller jag känner oss helt bekväm med utan sällskap), men en bit in gick bra. Tycker det var så roligt att han löste problemet själv. Helt cool var han också, långa tyglar och avslappnad, vi kunde ta trav på långa tyglar också.

I början av min ridkarriär hade jag sett det på ett annat sätt. Jag hade tänkt att han inte lydde, försökte smita undan och att det inte var helt ok, för det är ju ryttaren som bestämmer var man ska gå. (Det är ju så man får lära sig). Men varför är det så egentligen? Om han tycker det är lite otäckt, och föreslår en alternativ lösning, är väl det hur bra som helst, när man tänker efter. Han är ju en levande varelse, inte en maskin. Och ju mer man lyssnar och försöker förstå, ju mer förmedlar han.

Idag ska han får vila och vi i huset ska väl fixa lite julmat.....ju äldre jag blir destu mindre viktigt blir det med jul. När barnen inte längre bor här, blir det nog ingen jul alls.... Åka utomlands över julen får bli ett framtida mål.

Igår var det fortfarande superhalt och plusgrader, men vägen var sandad så jag tänkte att jag får väl glida av gårdsplanen (Petter har brodd) och hålla i Petters man. När hästarna stod i sina boxar och jag precis skulle ta ut Petter på gången så TUTADE det från därborta där grävmaskinen står. Båda hästarna ryckte till för att sen stå blickstilla och lyssna. Ja, jag med. Ska dom spränga nåt? Inte vet jag, men jag höll mig beredd. Vi kom av gården ok, jag åkte på skorna och stödde mig på Petter, ett annat sätt att tolka.... Klättrade upp i sadeln när vi passerat gårdarna. På vägen bort tränade vi lite skolskritt. Han har mycket spring i benen nu, förmodligen för att det inte är så kul att busa runt i hagen när underlaget är som det är. Det var länge sedan jag hade så mycket bjudning, vi har ju inte galopperat på säkert ett halvår (minst) eftersom han inte har velat. Förmodligen har det berott på sadeln. Hade jag bett om galopp igår hade jag fått det, eller nu var det han som bad om det och jag som sa nej. Inte helt optimalt väglag för det, och så vill jag att han ska får ur sig den värsta överskottsenergin först. Han var väldigt på igår så det blev skolor i traven igen då travuppgångar inte var att tänka på.....han måste få rasa av sig det värsta först. TokPetter, men jag är väldigt glad över att han vill igen, och vill, och vill. Jag var helt svettig när vi kom hem. Bönan fick träna på skolor, tjusiga tjejen.

Älskar katter, och har typ alltid haft katt, ända sedan jag var liten. När jag var runt tjugo köpte jag mig en mycket vacker röd perser med bärnstensfärgade ögon. Uppfödaren kallade honom "fulaxel" för att han  hade för lång nos och inte skulle kunna ställas ut med bra poäng. Jag fick honom lite billigare, och naturligtvis var han den vackraste i mina ögon. Men Axel fick han fortsätta heta. När jag sov över hos min kompis tog jag med mig Axel för att han inte skulle vara ensam. Men en gång.....

När vi vaknade på morgonen var han borta.....han  hade försvunnit...och det i en liten etta med kök. Alla fönster och dörrar hade varit stängda (dörren låst, såklart eftersom det var i Stockholm). Vi började inte leta direkt eftersom katter ju är lite så, tycker om att gömma sig. Men vid lunch började jag bli orolig. Var var han? Vi öppnade garderober, kollade under sängen och fåtölj, soffa och allt möjligt. Nä, borta. Men han måste ju vara någonstans. Till slut börjar man ju leta på omöjliga ställen...som i kylskåpet, i skafferiet. Uteslutningsmetoden. Jag öppnade ugnen. Jag öppnade luckan under ugnen (där man har plåtarna) och.....där låg han. Han måste ha krypit in bakom spisen och inte kunnat ta sig ut. Helt tyst var han också. Inte ett jam ens.

Morgnarna är helt magiska den här vintern, men igår var det något alldeles speciellt. Man saknar ord. De här tre bilderna är från igår, alla tre..är från igår. Hur kan det vara så vackert?

Och medan himlen är galet vacker, så är det ett rent helvete på marken. Igår skulle jag ha åkt och tittat på AR-träningen, men den blev inställd eftersom det regnade och samtidigt var flera minusgrader och då vill man ju inte ge sig ut i trafiken, allra helst inte med sin bästis i släp. Supertrist, och jag har helt slutat köra släp så fort det vinterföre (det här är det andra året), jag tycker det är otäckt. Om några år kommer vi inte lägre att ha snö om det fortsätter såhär, då är det lervälling och regn som gäller, tror jag.

Igår tog jag en avsutten promenad med Petter, det var vår bästa promenad någonstin. Hur kan man säga så en vanlig promenad? Det var känslan.... Vi gick bredvid varandra som kompisar, jag höll inte i honom, och han drog inte i mig, vi bara gick. När han stannade för att lyssna, stannade jag också. När jag stannade, stannade han också. När jag backade så backade han, när jag gick långsamt gjorde han det också, när han fönstershoppade (kolla sig omkring) saktade jag farten. Som två kompisar på stan. Ibland puffade han mig på armen (sådär som kompisar gör) när han tyckte att det var dags att träna lite till (morotsbelöning). Åh, den känslan. Jag var helt lycklig och det kändes som han var det också. Han och jag! Ja, nu blir jag lite larvig, men det är därför jag har häst, för känslan av samhörighet, vi gör saker tillsammans.

Idag vete tusan hur det ska gå, det har regnat igen, och är nu plusgrader så hela ön är en skridskobana. Jag har ställt in dotterns skolbesök då det bara är dumt att ge sig ut när det ser ut såhär. Förmodligen är bussarna inställda i alla fall. Hoppas grusbilen kommer tidigt..... 

Gubben är på vift i skogen vilket gör att dottern och jag skulle ha tjejkväll, ja sonen är ju inte så intresserad av att umgås, men han är hemma också. Vi skulle se Dirty Dancing, det var bestämt sedan tidigare och som av en slump ramlade jag över ett sådant där test på FB, jag fick alla rätt (det handlade om Dirty Dancing). Det var väldigt många år sedan jag såg den sist, åtminsonde tjugo år? Vilken nörd jag är, men jag brukar få många rätt när dom där testen handlar om filmer, har väl sett dom flesta, och dom som är bra verkar fastna i minnet. Ja, och så av någom anledning kom vi in på twerking, jag var ju bara tvungen att pröva....enligt min dotter suger jag på det (vilket betyder att jag är riktigt skitdålig). "Du juckar ju bara", sa hon.

Vi såg filmen, den var väl inte riktigt så bra som jag mindes, men känslan fanns kvar ändå, dottern däremot verkade inte riktigt hålla med. "Är den inte slut snart?" Till slut var den det.

Grävmaskinen var i full gång, så jag tog Petter i handen och promenerade åt det andra hållet, förbi fåren. Nu är det ju inte fåren i sig han är rädd för (inte längre) utan för att dom ofta byter hage, vilket är ytterst störande för en Petter-häst.

  Fåren står där borta, och Petter kan lugnt äta utan oro. När dom byter hage hoppar han till när han ser ett får han inte var beredd på, men något mer är det inte. Ingen fara alltså, däremot vill han inte gå förbi där när jag sitter på......av någon anledning.....helt ok för mig. Att det var ett problem igår hade enbart att göra med min onda axel så jag inte visste om jag skulle komma upp från marken, eller problem var det väl inte heller för hade jag inte tagit mig upp hade vi tagit en promenad bara. Dock blir jag lite störd när jag inte kan följa min plan, det sitter i mitt huvud. När vi var nyinflyttade pratade jag med en äldre man som växte upp här i byn. Han berättade att ingen häst tycker om att passera den gården, och att det alltid har varit så. Varför? Ingen aning, jag tycker det är en trevlig gård men jag är ingen häst.

Och jag kom upp från marken, inte helt tjusigt, men väl värdigt en knackig 50-åring i alla fall. Så vi skrittade iväg och jag kände mig väldigt lycklig. Vi tränade lite på trampet i stigbygeln. Sen kom det här:

  Ja, ja, så typiskt liksom. För er som inte ser vad det står - JAKT. Det var dags att vända då, man vill ju inte bli skjuten eller få en upprörd älg i knät. På hemvägen tränade vi skolor i trav (han var väldigt pigg) som jag var mycket nöjd med.

Bönan fick träna följa takten - jätteduktig! Sen när vi stod på gården så small det av ett skott uppe i skogen, bönan for rakt upp i luften och gjorde som gasellerna när dom blir jagade av lejon, studsar fram och för att visa hur mycket energi dom har, mig är det ingen mening att jaga, jag orkar hur mycket som helst.

Ja, eller det gick ju inte dåligt heller, men inte som jag hade tänkt. Man måste ta saker för vad det är, och lägga ner förväntningar och planer om det är en dålig dag.

Vi red iväg i vanlig ordning, inget konstigt, mer än att han stannade och lyssnade efter något som lät, sen fortsatte han gå, jag bara väntade och lät honom lyssna tills han var nöjd. Men på samma ställe som igår tog det stopp. Vi stod där ännu längre än igår, dock utan att ta oss vidare. Det var en grävmaskin på andra sidan sjön som störde honom. Det tråkiga var att det inte skulle hjälpa om jag hoppade av och ledde honom, för vi skulle ändå inte se grävmaskinen och jag vill inte ge mig ut på den större vägen (där den var) eftersom det är mer trafik på den vägen, och man har ingenstans att ta vägen vid ett eventuellt möte, och att lita på att trafikanter tar hänsyn har jag slutat med. På schemat stod travuppgångar, insåg att det fick jag lägga ner. Idag var han STÖRD av ljudet. Så när vi vände blev det lite jobbigare än igår, för nu kunde han inte riktigt ta det lugnt. Han sprang på snedden (för att kunna hålla blicken bakåt så att vi inte blev jagade) och det kändes lite osäkert ett tag. Övervägde att kliva av, men det är ändå lättare att sitta på honom än att leda oroliga 500 kg. Jag blev irriterad, inte på Petter för han gjorde precis så gott han kunde, utan på grävmaskinen.... OMG...hästfolk liksom. När vi var närmare hemma taggade han ner och var sig själv igen, men idag kan vi inte rida åt det hållet...såvida inte grävmaskinen flyttat på sig, vilket jag inte tror.

Bönan fick vara, då jag kände mig för irriterad, och att jobba med hästar när jag är irriterad undviker jag, det blir inte bra. Jag vill vara lugn och avslappnad, är jag spänd blir ju  hästen det också.

Funderar på att leta fram clownkostymen, ta med mig varulvshunden och besöka grävmaskinisten..... När något stör mitt arbete med hästarna kommer den onda sidan fram.....

Ska bli spännande och se om jag tar mig upp idag med min onda axel (från marken) eftersom Petter inte vill går förbi det där läskiga huset, så måste jag leda honom förbi det, vilket betyder att jag måste hoppa upp från marken... Ja, ja, dessa problem, i värsta fall får det bli en avsutten promenad.