Vissa dagar borde man stanna kvar i sängen, eller i alla fall inte gå utomhus, eller i alla fall inte hålla på med hästarna. Igår var en sådan dag, men men, förutom mina fingrar så gick allt bra.

Började med Petter, ledde honom någon kilometer då han ogillar att gå förbi gården med fåren och då får vi ju gratis framskrittning. Sen hoppade jag upp. Tar det fortfarande lite "skogsmulle" och red på långa och halvlånga tyglar i skritt och trav. Känner sådan genuin lycka när jag rider honom och allt stämmer. Samhörighet! Fina fina Petter! Sedan avlutade vi passet som vi avslutar alla pass.

Sen var det Artur. Ledde honom i grimma, promenad, pigg som få, studsade jämfota och pep. Någon kilometer bort gick grimskaftets fäste av och han var lös på vägen. Inte bra. Lite flyt hade vi då detta hände precis vid en skogsglänta så han sprang in där och åt lite, sen fick jag tag i honom. Ville verkligen inte att han skulle springa hem, men vi kunde fortsätta promenaden. Duktig Artur!

Sen bönan då, som är lika jobbig att leda som en pytteliten hund. Vanligtvis. Igår gick vi lite längre bort än vi brukar då jag tyckte att det var dags med lite längre promenader. Hon fick äta lite längs vägen och glömde bort att stressa upp sig för att vi var utanför den bekväma zoonen. När vi skulle hem gick det lite fortare än vad det brukar, men det var bara kul för hon brukar inte bjuda så bra. Hon fick stanna här och där och ta några tuggor för att stressa ner och vid ett sådant tillfälle blåste det till (ja det blåste rejält hela dagen) och hon hoppade till. Och jag tappade henne. Tror det är fem år sedan jag tappade en häst och idag lyckades jag tappa två. Hon sprang iväg hemåt i en väldigt tjusig trav, inte alls hysteriskt, bara tjusigt. Ont som fan i fingrarna som höll grimskaftet. Jag hade sadlat henne för att mentalt förbereda henne för att jag snart ska sätta mig upp igen, men inget träns, det var jag glad för, så jag var inte orolig att hon skulle göra illa sig i munnen. Däremot hade jag skräcksyner om att hon skulle in i sin box och fastnade med sadeln i dörröppningen. Tänkte att hon står nog på gårdsplanden och äter gräs....det gjorde hon inte. Det enda jag kunde tänka på var den där filmen från 80-talet när poliskollegan flera gånger säger "I´m too old for this shit!" Vet ni vilken film jag menar? När jag gick in i stallet beredd på det värsta, såg jag att hon ställt upp sig på stallgången. Men hur duktig?

Men mina fingrar..... får se om det alls går att rida idag.... ska pröva med Petter först... och går det bra kanske jag tar Artur också... får se hur det går med WE-träningen. Kan inte ens torka mig med rätt hand.

Man gråter som ett läckande tak, man ler, träffar släktingar man inte sett på länge. Det är väldigt speciellt. Jag önskar min kusin och hennes nya man ett långt och lyckligt liv.

Festen var väldigt trevlig och välordnad, maten skjuten och fångad av brudgummen, och mycket välsmakande. Passade på att säga hej till farmor och farfar också.

Eftersom jag hade med mig min dotter passade vi på att leka med fotofilter medan vi väntade i kyrkan, själv har jag ju ingen aning om hur man gör.

  Dottern hade sminkat mig, är så ovan med smink, tror nog att det var sista gången det hände....

När man är ofocucerad och har svårt att koncentrera sig, så kan man säga att ADHD är. Jag och min dotter har ADHD, och alla har det ju inte på exakt samma sätt och man vet ju bara sitt eget sätt, men blir det för långrandigt så stänger i alla fall jag av, hör, men hör inte. Det gör jag för att skydda mig själv, klarar inte av att ta mer information, det kryper i hela kroppen. Samma sak med att göra någonting för lång tid, får äckelkänslor i hela kroppen, speciellt om det är något pillerjobb. Du pratar med mig, jag hör....ord.ord.ord.kanske.ord.ord.varför.ord.ord.m
åste.ord.ord Så när jag gör något gör jag det i kanske tio minuter, sen måste jag göra något annat, om det inte är något som är rutin då kan jag göra det längre, eller om det är något som är kul förstås. Blir också lätt uttråkad.

Igår var Artur väldigt pigg, longerade honom men han blev bara piggare och busigare av det och jag kan ju inte longera så länge eftersom jag blir yr, så jag släppte honom i paddocken och då fick han ju tillgång till långsidorna där han busade igång med bakutsparkar och glada pip. Sen fick han skor på, hade lite svårt att stå till på stallgången.

Bönan jobbade jag yttepyttekort stund med (som alltid) eftersom jag vill att hon ska tycka att det är roligt och absolut inte krävande eller jobbigt. Vi jobbade på fyrkantspåret, gjorde öppnor och riktigt fina slutor och lite skolskritt. Duktig tjej!

På Petter red jag ut, också kort pass, han var sig själv idag och kunde skritta iväg från gården utan problem. Testade trampet i stigbygeln några gånger, och checkade av skolorna på halvlång tygel utan samling. Inga problem. Han gjorde jättefina diagonala slutor över vägen, det är något han ibland har lite svårt för men igår satt det. Sen var det lång tygel och rakt fram resten av vägen. Lite mer trav idag. Han känns fin!

Älskar att det har blivit lite svalare, även om det inte behöver bli höst riktigt ännu, det känns direkt i händerna att det är svalare, mer värk då och lite svårare att röra fingrarna, men Petter står inte längre i tältet och det är ju bra. Idag ska jag på bröllop, det ska bli väldigt roligt att träffa släkten!

Igår var ju equiterapeuten här och gick igenom hästarna, de hade blivit lite extra stela alla tre efter att ha vilat från ridning, men det var inga konstigheter, och alla tre blir mjukare och mjukare för varje gång. Petter hade lite obalanser på precis dom ställena som han sagt, men det var inget han han ont av vilket var skönt att veta. Sedan fick bönan en välbehövlig dusch, och svansen blev vit igen.....

Idag ska Artur få på sina skor, det är ju hög tid för det nu då vi ska på WE-träning om en vecka... hur tänkte jag där.. hur många gånger hinner jag rida innan jag ska iväg? Ja, ja, vi får väl gå banan avsuttet i värsta fall....

Kollade på en film härom kvällen, en skräckis. Skräckisar står högt i kurs i vår familj, och katastroffilmer, vad säger det om oss? Filmen handlade om en person som tror sig vara utsatt för någon konspiration/förföljd/avlyssnad och tapetserar huset/lägenheten med foliepapper. Jag har ju jobbat på mentalsjukhus och har stött på dessa personer några gånger och man vet ju att det är en sjukdom och att det måste vara enormt jobbigt, men tänk om.... en av alla dessa har rätt... Otäck tanke. Man måste kunna tänka utanför boxen och inte låsa sig vid att så är det, så har vi alltid gjort.

Igår när jag skulle rida Petter var det typ full storm och bara fyra grader varmt, Petter var väldigt spänd när jag hoppade upp, och vägrade till och med att gå av gården, vilket nästan aldrig inträffar. Det är ju lätt att bli förbannad i ett sånt läge, men det ger ju ingenting att bli arg, dagen blir bara förstörd och hur kul är det att rida när man är på dåligt humör? Jag satt still och försökte vänta ut honom, vilket inte fungerade eftersom det tydligen var fruktansvärda monster i busken och dinosaurer i skogen, kände pulsslagen genom sadeln.  Satt av och ledde honom bortåt, han var väldigt tittig och blåste ut flera gånger. Slutade med att jag gick flera kilometer innan jag krånglade mig upp. Tog trav direkt för att han skulle få röra på fötterna, lång tygel så att han inte skulle känna sig fastlåst, och för att han skulle kunna titta dit han ville, det går i alla fall inte att göra något jobb när han är så, men han skötte sig fint och rusade inte iväg utan travade lite ökat och så var det bra. Hoppas det är bättre väder på fredag.

Med Artur tog jag en promenad i grimma (nyttigt för mig att gå, har inte gjort så mycket sånt i sommar). Han slängde med huvudet en del i början, vilket han alltid gör i början (släpp mig, jag vill springa). När vi vände hemåt efter några kilometer var han cool, och jag introducerade groundwork-positionen för första gången (jag går framför honom, fast baklänges). Jätteduktig var han och fattade direkt att han inte skulle springa över mig, och höll avståndet jättefint, stannade på min signal. Några steg bara, sen fick han beta. Och igen, några steg, beta. Artur är den som har lättast för sig, han verkar fatta allt ganska fort. Nästa gång ska jag pröva göra en öppna.

på Petter är avklarad. För bara något/några år sedan gick det inte att sätta sig upp efter vila utan att först ha tröttat ut honom med någon veckas longering och långa promenader, så han har verkligen mognat rejält för nu har jag bara longerat en gång, gått runt lite på ridbanan och så har stått i tre dagar innan jag satte mig upp, men han skötte sig så fint. Vi skrittade iväg på långa tyglar. Han stannade till några gånger för att lyssna och titta, men det får han ju göra. Jag bara sitter och väntar tills han är klar, och då går han igen när han är säker på att det inte var något konstigt. Blev ett lugnt första pass på lång tygel hela vägen. Lite trav på lång tygel på vägen hem. Tänker vänta med samling och skolor på några veckor och bara rida rakt fram så vi kommer in i jobbet lugnt och sansat. Sen hoppas jag på ridsällskap snart så jag får sällskap att rida ut så han får busa till det lite, blir ju mer taggad av sällskap och då törs jag rida den mysiga skogsvägen som jag inte törs rida på själv eftersom det finns björn där.

Artur har ju inga skor ännu, får dom på fredag, och dessutom har han vilat sedan före midsommar, så han fick följa med til lpaddocken och titta på WE-hindren. Inga problem, men han tyckte bron var lite konstig, och gick på sidan med ena benparet. Bara att öva och berömma. Longerade honom en kort stund, och han är så duktig där. Galopperar när jag galopperar.

Och så var det bönan. Tar det lite lugnare med henne, då jag måste ha hjälp av ledare, vilket jag inte har så ofta. Vi tog en kortare promenad. Hon är inte överförtjust i att gå bortåt och spänner sig gärna då och försöker vända. Kan bli många volter. Med ston får man vara lite smart och låta dom tro att dom bestämmer, så om hon får ta några tuggor gräs när vi går bortåt så glömmer hon att spänna sig. Eller så är det stona som är smarta och låter oss tro att vi  har bestämt att dom ska få äta lite gräs.... spelar ingen roll, för vi fick ju båda ut något av det. På vägen hem travade vi liten bit, och hon har så fin trav när hon väl travar.

Har en liten migränrest kvar bara, jag kallar det "migränbakis", det är ingen större fara så länge jag sköter mig, får låta bli att hoppa hopprep bara... Har tänkt rida idag, eller skritta en halvtimme då, det blir första ridpasset på  hela sommaren så jag hoppas att Petter sköter sig. Tyvärr ska det ju tokregna hela dagen, men har man inget ridhus så är det bara att ge sig ut, eller strunta i det, får se hur mycket regn det kommer... Här om dagen körde jag och min kompis förbi två ryttare som ridit från Sundsvall och var på väg till Östersund, en tur på sådär trettio mil. Åh, sa en av oss, så borde man tillbringa sin semester! Den andra svarade: Åh, nä förresten! Vid första tanken verkar det jättemysigt, men när man tänker steget längre så.... gud så jobbigt. Skritta längs vägar timmar i streck varje dag. Inte min grej i alla fall. Skulle bli så utråkad, men heder åt dom som gör det. Så coolt! Försöker se mig själv och Petter göra det, men nä, det går inte. Första steget är ju att ha en trafiksäker häst, och jag bor på en liten ö så vi har inte så mycket trafik att träna på, sen vill man ju att bilisterna är snäll och saktar ner i början så att hästen kan vänja sig i lugn och ro, och det kan man ju inte lita på att dom gör. Tycker det är riktigt otäckt med möten av andra slag än vanliga bilar. Traktorer går bra om dom bara stannar till så Petter får "vänja sig". Vi har mött sopbilen också och samma där. Tar dom det lugnt så går det bra, men det behövs bara att någon är oförsiktig en gång så kan det vara kört. Tror jag håller mig på mina småvägar resten av livet.

Nu är skorna på, så nu kör vi!

Det är ju lite typiskt att vakna med migrän när man har massor av saker inplanerat. Hovslagaren kommer idag för att slå på skorna, så att jag ska kunna rida. Hade planerat att åka till soptippen också med resten av skräpet man alltid samlar på sig.

Jag har haft migrän sen jag var tjugo år ungefär, har det ganska ofta, flera gånger i månaden och ofta flera dagar i rad. Rekordet är fem dagar i rad, trodde jag skulle dö då. Migränen är utredd, ryggmärgsprov taget, hjärnan röntgad. Det jobbigaste tycker jag är att gissa hur ont dagens anfall ska göra, hur handikappad jag ska bli. Om jag tar medicin (zoomig) så blir jag helt liggande hela dagen och dagen efter för då tappar jag orken i armarna och så är man ju inte sig själv i huvudet - seg och lite långsam, men då har jag inte ont. Om jag inte tar medicin kan jag i bästa fall ta mig ut och mata hästarna i alla fall men då är det bara den dagen som är förstörd. Men om jag inte tar medicin och det visar sig vara ett jättejobbigt anfall då hjälper det inte att ta medicin eftersom anfallet redan är på gång, och i värsta fall kanske varar i flera dagar. Ja, ni hör ju vilket bekymmer det är....haha..... Jag slipper kräkas, och jag slipper synproblem... Så det smarta är att ta medicin direkt man känner att det är på gång, gå och lägga sig och vänta ut. Problemet är att jag inte vill bli liggande flera dagar "i onödan" eftersom jag tycker att jag ligger så mycket ändå.

Hoppas ni får en bra dag!