Jag brukar säga att Petter är gjord för mig, och det är han faktiskt. När jag bestämde att jag skulle köpa ett föl så satte jag mig och kollade på olika stuterier, först skulle jag bestämma mig för vilken sorts häst jag ville ha. Lutade mellan Connemara och Welsch cob. Gillade cobben bättre och så skulle jag hitta ett stuteri jag gillade. Jag gillar hästar med massa (muskler och power) och till slut fann jag Stuteri Brudvik som hade den typen av cobbar. Har en förkärlek till gulbruna hästar och dom hade en fin gulbrun hingst som jag gillade (amatör som man är), och jag fastnade för ett av stona, så jag skrev till dom att jag gillade den hingsten och det stoet och var intresserad av ett föl. Fick till svar att stoet väntade sitt första föl med den hingsten, så jag tingade fölet, det fick bli vad det ville, men det fölet ville jag ha. Så Petter är gjord för mig, och väntan var olidlig, kollade mailen varje dag när nedkomsten närmade sig. Min man tyckte jag var jättefånig. En morgon när jag kom ner för att kolla mailen satt min man vid datorn. Har det kommit något, frågade jag. Nä, sa han, men kolla här! När jag kom fram till skärmen såg jag Petter för första gången, nyfödd och liggande i halmen. Minns att jag skrek av upphetsning. Måste försöka hitta den bilden, men den är på en annan dator, får bli till imorgon. En månad senare åkte jag ner till stuteriet för att träffa honom.....men han var inte alls intresserad av mig...gick bara undan när jag kom.... däremot fanns det ett stoföl som gärna följde efter mig... var det henne jag skulle ha? Vi gick runt och kollade på de andra hästarna, hälsade på pappan och äldre unghästar som var till salu. Min hjärna gick på högvarv och jag kände mig förvirrad. Innan vi skulle åka hem gick vi tillbaka till Petter, och då hände något. Petter sökte kontakt och stod och slickade min hand i flera minuter. Då visste jag! Han var så liten att han fick plats i min famn.... och nu.... Min powerhäst! Min själsfrände!

Jag visste ju ingenting om cobbar när jag "beställde" honom, och det visade sig att han har värsta bästa stammen så egentligen borde man ju visa honom....men det finns inget sånt så här långt norrut.

Vem är modig och vad är mod? Är en fallskärmshoppare som hoppar fallskärm varje dag modig? Är du modig när du rider? Mod för mig är när man gör något trots att man är nervös/rädd, men man gör det ändå. Man gör det för att man vill, eller för att man inser att man "måste" för att komma bortanför det man är nervös för. En skolelev som älskar att prata och synas är inte lika modig som den eleven som hatar folksamlingar och är blyg, när dom går längst fram i klassrummet för att hålla en redovisning för hela klassen. För en person kan det vara hur jobbigt som helst att bara ringa ett telefonsamtal till en myndighet, medan det för en annan är en baggis. Min pappa har aldrig varit förtjust i hästar, men när han skulle åka till Island visste han att han ville rida där, så han "tvingade" sig upp på häst i Sverige, tog ridlektioner för att kunna njuta av sin resa till Island och inte behöva bli stressad när han skulle ut på tur till häst. Det är mod! Eller någon med social fobi, som trotsar sin skräck och går in på ICA-butiken och tvingar sig att säga "hej" till kassörskan trots att det tar emot. För rätt så länge sedan, ungefär tjugo år sedan, jobbade jag på ett stort bibliotek, och en dag när jag stod vid disken för in/ut-lån hände något. En rätt ung kille betedde sig lite märkligt. Man såg att han var på väg ut, men han gick aldrig ut, bara "tog sats" liksom. Vet inte hur många gånger han "tog sats" innan det märktes. Man började prata om att ringa vakten, vad ska vi göra? Jag bedömde inte situationen som farlig, utan gick fram till honom och frågade om han behövde hjälp att ta sig ut. "Ja, tack! " sa han jättestressad. Så tillsammans gick vi runt och gjorde dom ritualerna han behövde göra (knacka i disken så många gånger, kolla på klockan, knacka igen osv) och swosch, så var han på väg nedför trapporna. "Tack!" skrek han när han var på väg ut genom dörren. Den händelsen gjorde intryck på mig. Fatta vilket mod! Att gå in på ett stort ställe med massor av folk och VETA att du kommer att få problem när du ska ut, att folk kommer titta på dig och undra vad du gör, och göra det ÄNDÅ, för att du behöver den där boken/matvaran/tjänsten.

Igår var det vår första WE-träning, och i september kör vi igen. Tog in Artur vid åtta på morgonen, fixade ordning honom (borsta, sätta på skydd) och lastade, vid 8.10 var vi på väg. Packat hade jag gjort dagen innan. Han gick jättefint på transporten. Väl på plats fick han vänta i en box medan vi som skulle rida byggde banan. Tränaren hade med sig en banskiss som vi byggde efter. När hästarna var sadlade fick vi gå in i ridhuset, gå banan med hästarna från marken. och sen uppsuttet. Artur var lite av och på, sprallade till emellanåt och flög iväg åt sidan. Det är ju väldigt bra miljöträning att åka iväg och göra saker med sin häst, lika mycket miljöträning för mig, som blir väldigt stressad av att åka iväg. Artur var cool och med tanke på att han är fyra år, riden tre gånger sedan midsommar så är jag djupt imponerad. Vilken hjälte han är. Vi gjorde serpentiner mellan hinderstöd, gick i ett L och ringde i en klocka, gick över en bro (avsuttet helt klockrent, uppsuttet med lite tvekan men tränaren lotsade oss över på ett bra sätt), hoppade ett litet hinder och stod bredvid repgrinden. Repgrinden var knepig så vi stod bredvid den, tränaren öppnade så vi kunde gå igenom. Man får börja så. Han var inte rädd för den eller så, men vi har lite problem med styrningen. Är väldigt nöjd med Artur, jag behöver dock träna på att slappna av, höll i honom lite för mycket ibland, måste lita mer på honom. Det "farligaste" hindret var inget av hindren vi placerat ut, det var tränarens hund som låg helt blickstill i hörnet, livsfarligt. När vi gjort banan i skritt hoppade jag av då jag kände att det räckte för både Artur och mig, jobbigt för huvudet med mycket nytt. Artur fick duscha av sig smutsen från betet och sen tittade jag på när andra gruppen red.

Nästa helg är det AR-träning, då får Petter följa med!

Att hitta en bra sadel är ju ett rackarns elände, jag vet inte hur många sadlar jag provat på Petter genom åren, men en hel drös är det. Nu senast (för två år sedan ungefär) provade vi ut en sadel från Globus som jag gillar och som är den som legat bäst än så länge, en Ordo Equester. Men sedan dess har jag ju börjat rida akademiskt och då tänker jag att jag kanske borde köpa en akademisk sadel, men någon sådan har jag aldrig ens provrsuttit i.... och jag gillar den sadeln jag har nu... Men om jag någon gång tycker att jag har tjugo tusen kronor över så lär jag köpa en att varva med. Det optimala vore ju att hitta en som alla kan ha. Artur har samma sadel som Petter (utprovat), han är faktiskt bredare över ryggen än vad man kan tro, och har lite längre rygg för sin storlek, men han kan även ha bönans sadel (utprovat) fast den gillar jag inte så mycket då jag tycker att jag hamnar jättemycket ovanför hästen. Det är en Globus Crincle. Bönan har väldigt kort rygg och är svår att hitta sadel till, dessutom har hon ingen vidare manke, men i övrigt är alla tre väldigt lika i rygglinjen, så det borde ju gå att hitta en. Är det någon som har tips, så hojta till! Har tittat på några som jag gillar men har inte satt mig in passform och så ännu.

De finns på Taur, och nr ett och tre finns i en kortare variant så det är någon av dom det kan bli. Eller något helt annat. Måste ju som sagt kolla upp passform och så om det blir aktuellt. För övrigt vilade hästarna igår (regn) och då passade jag på att sopa stallgången, inte något jag gör varje dag tyvärr. Det ser ju alltid trevligt ut med en nysopad stallgång, men det är det minst viktiga att göra, och jag är alltid för trött efter ridningen så jag brukar strunta i det. Perfekt dock när hästarna vilar. Beställde hem en ridkapson igår, ska testa den på Petter. Den går att sätta bett i också, perfekt, borde även passa Artur om jag gör fler hål då den är i Cob-storlek.

För bara något år sedan var det riktigt svårt att få till avspända lugna travuppgångar på Petter. Det var mer fullt ös framåt, och så tog det en stund innan vi var nere i skritt igen. Men all träning med sätet och skolskritt har gjort något och han lyssnar mycket bättre nu, och jag lyssnar också bättre nu. Igår tränade vi lite på travuppgångar (trav, skritt, trav) och vi gjorde det på rätt lös tygel. Han väljer skoltrav själv nu, och vi har inga problem med att han rusar iväg, han går ner i skritt för sätet, upprepa. Det stärker honom. Vår stora grej att jobba med är ju att han gärna blir framtung och "på". Det har blivit mycket bättre, när jag i början prövade göra uppgångarna trodde jag faktiskt aldrig att det skulle gå så bra som det gör nu. Hurra!  

Artur var piggare och kändes starkare, lite som innan vilan. Idag bjöd han på mycket bättre och ville framåt, men ändå i ett sansat tempo, så han fick springa på. Han ville galoppera också, men det väntar vi med några pass. Testade travuppgångar, och det har han talang för, det ska bli en väldigt spännande höst/vinter. Han lyssnar väldigt bra mitt i all otålighet. Testade några steg skänkelvikning och han fattade fint vad jag ville även om det var vingligt, men det kommer. Artur har ända sedan  han var föl grejjat med huvudet (han är kollad i munnen flera gånger och det ser bara fint ut) när han är busig, favvo-grejjen är huvudet rakt upp, min man brukar säga att "nu tutar Artur", inte så jättetjusigt men då är han glad och busig. Bjuder på en bild när han tutar.

Igår åt vi surströmming, det är gott ungefär en gång om året. Jag kan längta det, men efter tre strömmingar är det bra. Tror smaklökarna ändrar sig.

Min dotter tyckte att det luktade jättegott.

Mådde bättre igår så jag tog med mig Artur ut. Gick bortåt för att rida hem. Han var rätt cool redan från början, förutom att han gärna slänger med huvudet i början då han tycker att jag går för långsamt, han skulle gärna trava. Sen när vi red hemåt så gick det bättre än sist, inga bromsar, det var skönt att det inte var något annat som störde honom. Han kunde gå förbi den läskiga stenen, även om han stirrade på den när vi red förbi den. Vi travade lite också, det märks att han är lite trött och otränad efter betet, även om han är pigg. Han skötte sig kalas, och jag gjorde några steg öppna både uppsuttet och från marken - inga problem där. Han var också duktig och gjorde halt för enbart sätet. Hoppar alltid av en bit innan vi kommer hem för att släppa upp sadelgjorden och för att de ska kunna beta lite efter vägkanten, och har alltid gjort så. Duktig Artur!

Petter får gå i lite högre tempo nu i början och så tänker jag att vi tränar skolskritt lite mindre sen, än tidigare så att han inte blir uttråkad. Kände av skolorna, men nötte inte, och travade på lösa tyglar. När jag rider på lösa tyglar håller han huvudet i en bra position, men när jag tar dom, så blir huvudet tungt. Antar att han inte är tillräckligt stark ännu. När jag hade klivit av hördes det oljud från andra sidan sjön. Petter kunde inte gå vidare förrän han lyssnat och bestämt sig för att det var lugnt. Kolla öronen.

....får kroppen lida. Igår låg jag i sängen hela dagen. Perfekt uppladdning inför träningen på lördag...not.

Premiärturen på Artur är nu avklarad. Men jag var seg och trött hela dagen och tillbringade mycket tid i sängen, har gjort för mycket igen. Måste få till något slags schema där jag inte tar alla hästar samma dag, det blir för mycket. Jag är expert på att tvinga mig att göra saker jag egentligen inte orkar, eller att göra för mycket, det var väl det som fick mig att bli utbränd...man kan vara för plikttrogen och det kombinerat med ADHD kan göra att man går över gränsen. Fast om jag inte hade hästar skulle jag nog förmodligen inte ens gå ur sängen, inga måsten liksom. Och när man väl är ute och sitter till häst är det så underbart (oftast) att det inte går upp mot något.

Ja, ja, tog honom inte förrän på eftermiddagen då jag fick för mig att sopbilen skulle komma igår, men det är ju idag. Man blir så dagvill när ungarna är ledig från skolan... Sadlade och tränsade och tog med honom ut. Vi gick bortåt ungefär två kilometer, han coolade ner sig efter halva den sträckan, och kunde då gå avslappnat. Jag har gruvat mig en hel del inför den här dagen, inte för att han någonsin har hittat på något, utan för att han är en väldigt pigg fyraåring, och jag en tant på femtio.... Innan jag hoppade upp kom grusbilen, vi har bara mött personbilar tidigare och det är en rätt trång grusväg, men det gick hur bra som helst. Sen klev jag upp, och det gick hur bra som helst. Skrittade iväg på lång tygel (duktigt) och så kom det en bil, tror det är första gången vi mötte en bil uppsuttet sedan vi mötte postbilen som han inte vågade gå förbi... men inga problem. Sen blev han rädd för en sten (!) och började backa. Jag klev av och ledde honom förbi den, och klev upp igen. Fortsatte skritta på lång tygel och det kändes avspänt och skönt. Sen från ingenstans började han sparka bakut och hoppa jämfota, svansen vispade hysteriskt. Fattade ingenting, för så har han aldrig gjort, men något var han missnöjd med, försökte komma på vad det var..... en broms på korset...slog ihjäl den....då började han bita sig i bringan och vifta med huvudet. Stackars Artur, jag har inte sett en broms på flera dagar men nu verkade det vara flera stycken och Artur tyckte ridturen var avklarad. Jag hade inget att invända, klev av och viftade bort bromsarna. Det blev en kort första tur men det hände mycket på den korta stunden. Artur skötte sig kalas och jag hoppas verkligen att det inte var något annat än bromsen som störde honom, men det lär jag få veta vid nästa ridtur. Idag har jag lite huvudvärk som eventuellt blir migrän så får se hur jag gör idag.