Solen sken och hästarna har vilodag, så vi åkte iväg till grannbyn där det drivs B&B och café. Det ligger väldigt fint vid sjön och på en fd prästgård.

Menyn var rätt så spännande med hemgjord glass döpt efter den sju synderna, men vi åt mackor och tittade på alpackorna.

När vi kom hem igen skördade jag lite vinbär, busken dignar av bär.

Jag körde bären i jospressen, det var så surt att tungan krullade ihop sig. Man skulle behöva ett kilo socker eller så för att göra det drickbart, men vi drack, för det var ju nyttigt.

Och så vart det ju så vacker färg....

Han är ju en pigg kille med mycket energi och en räv bakom varje öra. När han har vilat är han lite jobbig att hålla på med, energin sprakar och det är svårt att stå still och lyssna då. När han är igång och rids regelbundet blir det bara så om det händer något särskilt, tex om det kommer en cyklist bakifrån, eller en bil med släp, eller om barnen skriker på isen när de leker och han inte kan se dom men väldigt mycket hör dom. Man får inte tappa focus med Petter för det märker han direkt och då hittar han på något, som att slita sig, man får ju skylla sig själv liksom... när man leder honom till paddocken är han som en hund, så fort vi kommer in i paddocken är han som ett lejon. "Släpp mig, släpp mig, så att jag får springa". Igår longerade jag honom, och oj vad han sprang. Han vet precis vad  han ska göra, galopperar runt tills den värsta energin är borta, trav några varv, stanna. Jag jobbar han aldrig när vi longerar för jag blir så yr i huvudet, han får göra sin grej sen är det bra.

Med bönan är det tvärt om. Hon travade väl några steg igår på linan, men henne kan man mer markarbeta, blir inte lika yr i skritt.

.....Facebook är stort. För länge sedan, när min farmors pappa var ung så reste hans bröder till Canada för att bosätta sig där. Och för inte så länge sedan började ättlingarna till dom bröderna släktforska, skrev ett inlägg på den byns hemsida på FB och efterlyste sina svenska släktingar. Tjoho! Så nu har jag en massa släktingar jag inte ens visste om, och det är så roligt att följa deras liv via FB, som ändå är väldigt lika våra liv i Sverige. Jag hoppas verkligen att jag får möjlighet att åka dit och hälsa på dom.

Här kommer protokollet från samtalet med Petter och Mrs Doolittle.

Fråga: Hur mår du?

Svar: (Känner sig mer liksidig och stark och tycker att ni har ett bättre samarbete idag. fHan upplever att han blivit bättre på att lyssna på dig och tar in mycket av vad du känner inom dig - det känns som om  han vuxit till sig mentalt, trots att han inte var ung när jag talade med honom sist! Att  han har vuxit in i rollen som ridhäst i människans tjänst! Det känns positivt!

Han bär på en oro för matte, som om han är rädd för att du inte ska orka med honom...Han verkar se på dig som lite klen eller orkeslös, kanske är den känslan inte som tydligast just nu, men känslan och oro finns där. Jag kan inte säga var den uppfattningen kommer ifrån, om det är hur han uppfattar dig, eller om det är du själv som upplever dig klen, och som han tagit till sig.

Själv känner han sig stor och stark och vill kunna göra rätt för att hjälpa sin matte att klara av att ta hand om honom. Berätta för honom hur du mår så han slipper leva i ovisshet!

Han har en obalans högt upp i nacken på höger sida, samt högt upp i höger bog. Har en tendens att återkommande bli överspänd i höger bog. Har ett område i ryggen, under sadeln, lite längre bakåt på vänster sida som har lätt för att bli spänt. Det blir lätt ett större tryck av sadeln här då den liksom tippar lite bakåt mot den punkten samtidigt som den inte ligger an ordentligt diagonalt framåt på vänster sida strax bakom manken. Jag kan inte säga om den är hästen, sadeln eller ryttaren som är i obalans, men sadeln fördelar inte ryttarens tyngd optimalt idag. Se vad som behöver justeras.

Fråga: Varför stannar du och inte vill gå när du ska ridas i inhägnad eller paddock?

Svar: (Det här känns som ett äldre beteende som han har kvar fast grundorsaken är borta/mindre, han har haft problem i länden som ofta störde hans mera koncentrerade arbete i paddocken. Men nu kan jag inte känns att det är några stora svårigheter i länden idag. Men han har samtidigt en oro för att det ska vara jobbigt/ont där. Petter är, trots att man kan tycka att han ser ut att vara en stor stark häst, känslig för smärta och fysiskt obehag. Var därför noga med att förbereda honom på exempelvis veterinärbesök och även se till att han får smärtlindring även vid liten smärta, just för att undvika att spara stark stress och oro när han är så tydligt smärtkänslig.

Fråga: Vad  kan matte göra för att hjälpa dig att sluta?

Svar: (Se till att han inte har någon låsning/spänning i lnden och använd sedan övningar som mjukgör och tillåter honom att jobba med rörelser där han känner sitt kors/länd så att han kan uppleva att det inte gör ont/är obehagligt. Han måste uppmuntras att våga röra sig och känna att det idag inte gör ont. Jag visar honom att du kommer att lyssna på honom om han verkligen har ont och inte pressa honom då. Att han kopplar detta med att det är jobbigt i länden till just paddocken är att det är där som du oftast tränar honom mer intensivt och där han får arbeta mer koncentrerat.

Fråga: Hur vill du träna?

Svar: Jag älskar när vi varierar och när jag får ta i ordentligt ibland. Då blir jag glad och känner större arbetslust och entusiasm. Jag vet att matte tycker att det långsamma och noggranna arbetet är viktigt, men vi kan väl varva jobbet? Jag tycker om att lära nytt, fast inte i början - då är det bara jobbigt och svårbegripligt. Men när jag börjar fatta, då blir det kul och jag kan focusera bättre. Jag ogillar att inte fatta, och när jag känner att jag inte förstår då låser jag mig ännu mer och spänner mig, allt blir dubbelt så svårt....

(Fundera på hur du kan bryta ner de nya momenten till små delar så att Petter snabbare får ett hum om vad det är du vill att han ska göra, så att fasen i att inte förstå blir så kort som möjligt.)

Så nästa vecka kommer equiterapeuten igen, han har ju varit här varannan månad det senaste året, jag vill ju försäkra mig om att han inte har något som ligger kvar i länden, och sadeln ska in på omstoppning i slutet av augusti.

I dagarna cirkulerar nyheten om en kvinna i sjuttioårs ålder med cancer, som nekades operation för att det var för mycket att göra. Efter att anhöriga kontaktat flertalet dagstidningar har hon fått löfte om en ny tid. Detta är tyvärr inget konstigt längre, men det blir ju inte mindre oacceptabelt för det. Min pappa dog 2015, någon vecka innan sin sjuttioårsdag. Han hade svårt att kissa och sökte hjälp på vårdcentralen, som ordinerade medicin för urinvägsinfektion, men det blev han ju inte bättre av. Han återkomm till vårdcentralen och fick en annan medicin mot urinvägsinfektion, och så tog dom ett PSA-prov för att kolla prostatan, men det visade bra och då gick dom inte vidare med det, trots fortsatta besvär. Dom tog sig inte tiden att känna på prostatan, vilket dom borde ha gjort då det inte är någon hemlighet att PSA-proven inte alltid visar rätt, eller kan vara svår att tolka. Besvären fortsatte och blev värre, obehag och smärta. Han sökte upprepade gånger hjälp men fick inte ens komma till sjukhuset för vårdcentralen hade inte tagit dom och dom proverna, vilket skulle göras på vårdcentralen. Vilket jävla skitsnack!!!!! Och sen kunde han inte kissa alls, fick påse, men ingen hjälp. Till slut åkte han in akut och då uppdagades cancer, en elak jävel. Sen tog det någon månad till innan strålningen började. Väntetider ni vet. Ja, han överlevde en strålbehandling sen kom blodpropparna, sen stängde organ efter organ av, och min levnadsglada pappa som aldrig varit samhället till besvär och som aldrig gnällt, var död.

Smög igång med träningen lite försiktigt igår. Skor får dom på måndag, och Artur är fortfarande på bete men tas in på söndag då Fillevippen åker. Behöver åka iväg och duscha både bönan och Artur efter sommaren. Igår kväll var Artur täckt i lera, men det är nog bra skydd mot insekter. Bönan är ju världens renligaste häst, som aldrig rullar sig utomhus, men hon behöver en dusch ändå.

Tog med mig Petter och gick mot paddocken, han fick syn på tunnorna på långt håll och tittade misstänkt på dom, spände sig lite och blev lite sprallig (typiskt Petter), så vi gick in i gräshagen bredvid paddocken så han fick äta lite och inse att tunnorna inte rörde på sig och att allt var som det skulle. Sen gick vi ett halvt varv längs fyrkantspåret, innan jag släppte honom lös. Han galopperade något varv och tog några tuggor gräs, spanade, sprang lite till, tog några tuggor. Sen tänkte jag att vi skulle gå över bron, haha, han forserade den, inte helt säker på vad som var vitsen, sprang lite till och åt lite till. Småpojkarna kom springande och ville titta på. Första gången det hände trodde jag att Petter skulle bryta ihop, men det går bra, han bryr sig inte nämnvärt att två vilda ponnysar kommer galopperande mot oss. Ja, men då är jag nöjd, sa jag, du kan ju komma när du är nöjd. När Petter har gräs i närheten kan det dröja innan han är nöjd, så jag ställde mig vid grinden och väntade. Någon minut senare kom han travande emot mig.

Sedan var det bönans tur, henne tog jag i grimma, hon är en mycket lugnare typ som inte hetsar upp sig i onödan. Vi nosade på tunnorna, trippade klockrent över bron och då var jag nöjd så jag kopplade loss henne så att hon var lös och tänkte att hon skulle gå och ta några tuggor gräs, men hon fortsatte följa mig (så söt). Efter en stund gick hon och åt lite. Jag ställde mig vid grinden. Efter en stund ropade jag på henne, och då kom hon direkt.

Igår var jag sällskapsdam/hästskötare/barnvakt, det är alltid kul att följa med och göra något annat än att sitta hemma. Jag fick umgås med mina favvobarn (förutom mina egna då rå), tvillingpojkar och väärldens sötaste, och det är nog tur det för dom är så fulla av bus och så lika att det inte går att se vem som är vem.

På kvällen pratade Petter med Mrs Doolittle. Det har han gjort förut, för ungefär ett år sedan men det var dags för uppföljning nu tyckte jag. Jag blir väldigt rörd när jag får höra vad han har att säga, fina fina Petter som är så klok. Tänkte att ni skulle få läsa hela protokollet när det kommer, men det som berörde mest var att han är orolig för mig, för att jag är klen, och han är orolig för att jag inte ska orka med honom och att han måste flytta. Så det ska jag gå ut och berätta nu, att han inte behöver vara...

Jag är inne i en bra period nu, och tycker det är kul med mat, att laga den, att äta den. För allt som oftast är det det tråkigaste som finns. "Vad ska vi äta idag"? Och alla svarar "vet inte". Då är det så lätt att fastna i färdigmat som egentligen inte borde få kallas mat, men det går ju att äta... Igår gjorde jag mexikansk mat från grunden, smakerna exploderar i munnen... ungarna var lite mer skeptiska och undrade var köttfärsen var...och var burken med salsa kunde befinna sig...