Att få bo på ett slott..... ja, det har man ju önskat några gånger. När jag och min kompis åkte till Irland hyrde vi en bil och åkte längs kusten, tror vi stannde vid alla slott längs vägen... för att  beundra, och för att drömma. Det är som att vara i en saga, eller göra en resa i tiden. Slott är så mäktiga...och tänk på allt som har hänt där, alla som har varit där, gått i samma trappa som dig. Coolt! Vi hade bokat en övernattning på ett av Irlands vackraste slott - Ashford Castle, vi betalade resan i Sverige eftersom vi ville vara säkra, tänk om pengarna tog slut under resan... Kommer inte ihåg vad det kostade men det är ett femstjärnigt hotell..... Det var resans höjdpunkt.

Bara att sitta i en lounge och dricka ett glas whiskey på kvällen efter middagen.... Middagen var också speciell, man var tvungen att ha klänning...och menyn saknade priser....det var bara att hålla andan och hoppas på det bästa. På dagen, innan middagen, hade vi hyrt hästar och red i slottsparken. Guldkant på tillvaron minsann.

Ett annat slott vi besökte var Blarney, där man skulle kyssa en sten högst upp, hängandes uppochned utanför kanten (nej tack), men vi gick hela vägen upp i spiraltrappa av sten och vi njöt av utsikten och tittade på när andra kysste stenen, vilket såg livsfarligt ut.

Vet inte hur många trappor vi gick i innan vi kom högst upp, men det var det värt. Idag ska jag pröva att rida Petter, och känns det bra tar jag en promenad med Artur, gäller att passa på eftersom älgjakten börjar nästa vecka igen.

Jag träffade min gubbe i början på nittiotalet, han var redan fyllda trettio och jag nästan. Vi träffades på en krog på Götgatan i Stockholm, jag hade varit hos en kompis och kollat på Fångarna på fortet (jo då redan då) och sen gick jag och en (kill)kompis för att ta ett glas vin innan vi skulle hem. Min kompis kände hans kompis så där stod dom och pratade medan min gubbe och jag fick hålla tillgodo med varandra.... Kvällen gick och vi fortsatte prata, sen skulle dom vidare och jag ville hem (kvällstrött redan då), men jag bodde längs vägen så.... Vi bytte inte telefonnummer eller nått,men jag tänkte att han kände ju min kompis om han nu ville ringa igen. Fast jag visste att han skulle ringa. Och det gjorde han ju, fast han hade inte tänkt på att ringa min kompis utan hade ringt nummerupplysningen och frågat efter nummret till någon med mitt namn som bodde på Åsögatan, och det var bara jag som hette så.

En månad senare hade vi flyttat ihop i min trånga etta (dusch i köket), lite krångligt var det när han jobbade skift och ville sova på kvällarna när jag kom hem från jobbet, men det gick det med. Något år senare var vi gifta och i december förra året hade vi varit gifta i 20 år!

Annars är det fortsatt vila för hästarna....kan riktigt se hur dom står där och samlar på sig en massa energi....

Vaknade igår och kände mig trött, det brukar jag aldrig göra. Min bästa tid är från 05.00 till ca lunchtid. Eftermiddagarna och kvällarna väntar jag bara på att få gå och lägga mig, för då är jag jätteseg och trött. Eftersom jag vaknade trött så gick jag och lade mig igen efter att hästarna fått gå ut och fått frukost. Sedan hade jag lovat min vapendragare och hjälpa till att lasta två unghästar, så det åkte jag och gjorde. När det var klart kände jag att jag nog var sjuk faktiskt. Lite konstigt det där, för jag kan (oftast) klara morgnarna även om jag har hög feber utan att känna av det förrän runt lunch, så när jag kom hem gick jag och lade mig igen.

Jag var alltid avundsjuk på mina kompisar som gick ner 5 kg varje gång de var sjuk (eftersom de tappade aptiten). Det  har aldrig hänt mig.... jag kan alltid äta. Jag har aptit även om jag är nyopererad, har 40 grader i feber, har magsjuka,  har ångest, är ledsen, är glad....ja, mat är alltid gott! Får se det från den positiva sidan....det är ju bra att ha aptit för då blir man ju aldrig "soppatorsk". Hurra för mig!

Mår inget vidare idag heller (och både gubbe och dotter är också sängliggande) så hästarna får fortsätta vila.

...skjutsa dottern till bussen stod det en älgtjur mitt på vägen. Tyvärr blev bilden inget vidare eftersom det var väldigt dimmigt. När den gick av vägen så vi att det stod en ko och en kalv och väntade på den.

Lät Artur springa lite på linan (för att se hur pigg han var), det blev bara några varv eftersom han var rätt sansad. Sen klev jag upp och red några varv i skritt och trav, tyvärr hade jag glömt att korta stigläderen efter Petter så de var lite långa, men jag ville inte hålla på och mecka med det. Men jag satt upp i alla fall!

Sen var det Petter då, det var hans välja-dag. Då får han välja åt vilket håll, tempo och form. Jag rider på lång tygel då, men igår blev det inte ridet, vi hade solen i ögonen och så lät kråkorna väldigt mycket i skogen och Petter ville inte gå. Det är ju en bra överlevnadsinstinkt, låter fåglarna så är det ju något som stör och med solen i ögonen ser man ju inte. Så jag hoppade av och vi tog en promenad istället. Jag hade ju kunnat hoppa upp igen om jag hade velat men det kändes trevligt med en avsutten promenad, så vi tränade lite på att han ska stanna när jag gör det....och det går så mycket bättre. Petter har ju alltid varit lite av en bulldozer, men han har blivit väldigt lyhörd.

  Vad är det som låter?

På kvällen gosade jag med min Iris, hon vill gärna ligga i famnen som en bebis och titta in i mina ögon....

    Men hon kan se rätt dryg ut ibland....

Bönan är väldigt sällskaplig av sig, så fort man öppnar ytterdörren ropar hon. När jag ropar in hundarna svarar hon, när jag pratar i telefonen svarar hon. Så gullig. Nackdelen med det är att hon inte vill vara själv, eller det behöver hon ju aldrig vara, men hon är en rymningsexpert som öppnar grindar och boxdörrar, springer rakt igenom eltråd och för några år sedan kröp hon under grinden. Så hagen har staket och en trägrind och det verkar fungera, tur att hon inte är någon hopptalang.

Igår fick hon jobba lite igen, tyvärr är det hon som får stå tillbaka lite, mest eftersom hon inte rids och så har hon inte en massa överskottsenergi som måste ut, hon är lika cool jämt. Först fick hon äta lite gräs efter vägen och när vi skulle hem tränade vi på skolorna. Nu gör hon flera steg i slutan, så det går sakta framåt. Hon är så ivrig att göra mig till lags och förstår hon inte så gissar hon (oftast på slutan) och det är ju bra att hon vill.

Massor av beröm och godis får man då! När vi är ute står Artur och ropar, när jag är ute med Artur ropar hon, ja, hon ropar när jag är ute med Petter också men dom två är inte lika förtjusta i varandra.

..på gården. När man bor som vi gör, mitt i skogen händer det ju att de vilda djuren kommer på besök. Igår fick vi påhälsning av den här lilla killen.

Helt oblyg gick han (?) omkring på gårdsplanen, jag gissar att det är en han eftersom vi har fyra tikar. Sen gissar jag att det var en ganska ung räv också eftersom han var så orädd, såg inte ut att vara någon skabbräv. Vi beundrade honom en stund sen gick gubben ut och skrämde honom. Jag skulle gärna ha en gårdsräv, men man måste ju tänka på att vi har små hundar och katter som går ute också.

Annars har vi fått besök på gården av vår älg, som jag nu inte sett på ett tag, är lite orolig att hon ligger i någons frysbox.

Och så har vi vid två tillfällen sett en ensam kvarglömd ren.

Och så har vi ju grävlingen på kasa, tyvärr har jag inget foto på den, men det var en riktigt stor en.. Björn och järv finns i skogen och jag är glad att dom håller sig där, inget man vill vara för nära.

...igår när jag red Petter var så fin - samhörighet liksom. Ibland blir jag tårögd, han har mognat massor och är bara bäst. Vi tog den längre vägen, men då måste jag leda honom en bit eftersom granngårdarna är lite läskiga att gå förbi men å andra sidan får han ju äta lite extra gräs på framskrittningen och det är ju aldrig negativt. Man kan ju aldrig gå och "sova" när man leder en häst, men något slags meditativt tillstånd innfinner sig när jag går med Petter, vi går tillsammans. med Artur och bönan måste man vara lite mer vaken. Solen sken och det blåste ganska mycket, men Petter brukar inte bry sig om blåst. När jag hade hoppat upp kände vi på skolorna på halvlång tygel och dom kändes bra så då gick vi över på lite skolskritt och diagonalslutor - det är lite svårare och något vi behöver öva mer på. Sen travade vi ganska samlat. Och på vägen hem, när jag hoppat av, är det gräsmeditation igen.

Artur var superduper-pigg igen och busade så mycket på linan att jag bestämde mig för att inte rida. Han sätter griller i huvudet på mig verkligen. Antingen är jag larvig som inte sätter mig upp, eller så är jag förnuftig som inte gör det.... Får se hur pigg han är idag...

Bönan fick träna lite på gången, vi tränade sluta-hjälpen och att gunga lite bakåt och framåt stillastående. Ibland går det jättebra, och ibland flyttar hon benen istället för att gunga.