Artur var precis lika duktig igår, som han är mest jämt. Red bara på tyglarna som var fäst i kapsonen. Vi mötte en vit skåpbil...inga problem. Den första traven man tar på passet är rätt obalanserad än så länge, benen pinnar på och han har huvudet ganska långt fram men jag tänker att han ska få hitta sin egen balans och tar bara i tyglarna när det börjar gå för fort. När han har gjort den traven kan vi göra, i mitt tycke, väldigt fina travuppgångar,  halt för sätet och lite svaga öppnor där höger är svårare. Jag är så glad för Artur!

Petter då....haha. Vi kom iväg bra, idag var bollarna inga problem för vi gick ju där dagen innan. Däremot skällde det en (älg)-hund från ett ställe där det inte normalt sett finns någon hund. Hm, tänkte Petter och stannade för att fundera. Jag funderade också...älgjägarna har alltså kommit till byn....det betyder fyrhjulingar (många) som kör väldigt fort fram och tillbaka på vägen där vi brukar rida (åt båda håll). Så det var mitt beslut att vända, för Petter hade gått om jag hade väntat lite till, men jag ville inte riskera att möta en/flera fyrhjulingar när han redan var misstänksam. Han gjorde en fin vändning och skrittade på. Då bad jag om trav, och oj, jag höll på att blåsa ur sadeln. Vilket tryck det var! Ingen slängtrav och inte stack  han heller. Nä, det var en balanserad ökad trav en halv minut tills vi var hemma. Jag var helt salig, trots att ridturen blev väldigt kort. Nu är jag mest störd över jakten som stör mina rutiner.

Idag ska jag till Ånge och titta på träningen där.