bodde jag hos min pappa och hans fru och mina nya syskon i Västernorrland, hade precis tagit körkort och skulle vara "barnvakt" eftersom pappa och hans fru var utomlands. Dom skulle vara borta en vecka, och redan dag ett ringde min kompis och frågade om jag ville komma på fest i Stockholm....såklart! Det näst äldsta syskonet fick ta över ansvaret och jag åkte... När jag var där kände jag att jag ville stanna kvar, jag är ju uppväxt där också (från nyfödd till tolv år), och min kompis och jag har känt varandra sedan vi var två år, och några jobb fanns det inte i Västernorrland. Jag tänkte att pappa skulle tycka att det var ok med min Stockholmsresa om jag hade ett jobb att visa upp, så jag tillbringade veckan med att leta jobb. Ingen utbildning hade jag då, så jag sökte typ jobb på Marabou Mjölkchoklad (det fick jag inte). När veckan började ta slut, satte jag mig med telefonkatalogen och ringde runt till olika hotell och sökte jobb som städerska (någonstans måste man börja), fick komma på anställningsintervju och fick en anställning på Hotel Birger Jarl, överlycklig och nervös. Jag skulle få bo hos min kompis och hennes kille till en början i deras etta på Östermalm, skulle få sova på soffan....

När jag åkte hem till pappa för att packa mina kläder och berätta vad jag gjort under veckan var jag lite nervös, men han hade gjort samma sak när han var femton år, han jobbade på posten i hela sitt liv, så jag trodde inte att han hade något att invända. Han sa en så bra grej: "Glöm inte, att det inte är längre att komma tillbaks, än vad det var att åka dit". Jag blev kvar i tjugo år...