...vara ute i inneväder. När jag var liten minns jag ett begrepp som kallades inneväder, det var när det var OK att vara inne och leka för att det var för mycket regnrusk/blåst/gegga. Dom dagarna gillade jag, även om jag var mycket ute och lekte men ibland ville man vara inne. Jag tyckte om att pyssla, minns att jag byggde en bil till min barbiedocka av en skokartong. Jo, det fanns barbiebilar att köpa redan på den tiden men dom var ju dyra och så är det ju roligare att bygga något själv.

Igår var det inneväder, men när man har häst och inget ridhus så är det bara att klä på sig och gå ut. Petter fick en skrittpromenad på lång tygel och Artur fick en långpromenad, sen var jag blöt inpå skinnet. Om det regnar tillräckligt mycket kanske det växer upp ett ridhus....?

Morgnarna är magiska nu... sedan pappa dog har jag börjat titta upp på himlen mycket oftare. Den är så vacker, och varje minut är olika.

Nu när dottern börjat gymnasiet måste hon skjutsas till bussen någon mil bort. Igår var det såhär vackert.

..i ett igår. Arturs tur att åka till tandläkaren (blir dyrt det här). Lite otur med tre hästar som har små problem som måste åtgärdas var sjätte månad.. ja ja. Sist vi var iväg så hade lite foderinpackningar som uppkommit på grund av tandbytet, vilket inte är helt ovanligt, men det måste ju följas upp så att det inte blir något tokigt. Nu hade han bara två små gropar med hö i, men dom var lätt att spola och det lossnade fint. Om ett halvår har tänderna vuxit upp ordentligt och sen borde det inte vara något då han är väldigt fin i munnen och borde inte ha någon anledning att klaga på bettet (vilket han gör). Får testa några fler varianter, men en del är ju så under en inkörningsperiod, medans en del alltid ogillar bettet. Vi får se vilken av dom han hör till. Han uppförde sig fint i alla fall även om han tyckte att hundgården var lite läskig, speciellt när de två jämthundarna slängde sig mot galleret. Det är lite roligt det där, för när han blir överraskad (fågel i diket) är han som en oljad blixt, men när han ser något konstigt blir han väldigt långsam och söker stöd hos mig...så är jag cool så blir han modig och vågar. Så är det väl i och för sig med de flesta hästar men det känns bra att  han litar på mig.

Sen åkte vi hem. Jag hann att duscha och mocka innan det var dags att hämta dottern på tågstationen, sen åkte vi iväg på släktträff. Jag har ju berättat att farmors pappas bröder åkte till Kanada, och nu var det en ättling till en av dom som var i Sverige.....vi var ju tvugna att ses! Jätteroligt var det! En cool grej var att en av hennes farbröder åkte till Sverige på 50-talet för att hälsa på släkten (bland annat min pappa som var barn då) och då träffade han en ung flicka som skulle lära sig Engelska i skolan, gav henne adressen till den här flickan i Kanada och menade att om de brevväxlade så skulle hon lära sig Engelska....och dom har alltså hållt kontakten.

Som vanligt när min dotter har tid över blir det såna här bilder....

..på equiterapeuten plockade jag lite nypon från en av buskarna. Mamma trodde jag skulle göra nyponsoppa, men nej, det är ju till hästarna ju.

Sen skulle dom ju rensas och delas på mitten innan torkningen.

Det tog hela dagen att torka två pannor.

Petter var först ut för behandling, och där fortsatte vi att jobba med hans spänningar i höger bog och i länden, men det blir sakta bättre och Petter blir rörligare. Han var aningen gallig på ett bakknä så där fick han lite ultraljud, det kändes lite konstigt.

Artur såg ingen mening i att stå still och bli knådad på, som vanligt, han är otåligheten själv. Går fram och tillbaka på gången och slänger med huvudet, han hade en liten spänning i nacken.

Bönan hade typ inga spänningar, men hon fick ultraljud på sin knöl hon har på bogen efter en sparkskada.

På kvällen tog jag en promenad med Artur, pigg som vanligt igen, han är inte helt lätt att leda då. Märks även att han  har vuxit en del på höjden, det har blivit lite mer häst av honom.

I morse när jag gick ut med Iris, så var norrskenet i full gång. Iris brydde sig inte nämnvärt, men oh så vackert det är..kolsvart himmel och det gröna skenet.

Artur var trött igår med, orkade inte med något på linan, så chansade och klev upp. Jo, han var trött så jag red bara några varv bara för att. Duktig kille! Idag ska equiterapeuten komma och känna igenom hästarna, det känns bra att göra det regelbundet så att det inte hinner bli något tok, det är så lätt att missa.

Jobbade bönan lite i paddocken igår, hon är så lyhörd, skulle förmodligen bli en perfekt frihetsdressyr-häst. Ska kolla på en sådan träning nästa helg.

..som ett barn. När det gäller något viktigt, som hästarna, barnen....och ja, gubben också, då reagerar jag starkt (tydligen), går det bra är jag överlycklig och går det ont då ramlar jag ner i botten. Inte helt friskt kan tyckas men det är lite typiskt ADHD, fast kanske mest på yngre personer då äldre (som jag) borde ha lärt sig. Det har jag tydligen inte haha, jag bara reagerar jag. Tänka får man göra sen.... Nu har jag tänkt, och haft ett snack med Artur.

Började med Petter igår, dottern fotade (lite motvilligt då hon inte är ett dugg hästintresserad). Hon lyckades ta en bild precis när gubben satte igång med något oväsen, och då ser man så här glad ut....

Jag red med lite högre tempo och red lätt, vill ju att vi ska kunna jobba ordentligt i paddocken, och det går ju bättre och bättre men än är vi inte där.

Jag var i alla fall nöjd med passet. Sen var det Arturs tur, lite nervöst, då det absolut satt sig i huvudet, men som Veronica sa; På´t igen! Idag var han trött och passet blev kort, knepigt att få en lagom balans på inte för pigg, inte för trött. Efter det passet kändes det mycket bättre. På vägen tillbaka till stallet fick han beta lite, det får man om man är duktig....och oftast ändå.

  Tack för all pepp, och alla tips!

från USA-resan....vi åkte samma flygplan som Melanie Griffith från London till LA, och visst var det en av hennes filmer som visades på planet...Working girl.

Jag var på blind date en gång, hamnade på en fest som avslutades med en Polisrazzia...alltid något.

Vi låtsades att vi skulle köpa lyxhus för att få åka på visningar av de finare villorna i närområdet, vi hade en busig pensionär som körde oss då vi inte hade någon egen bil.

En gång när vi skulle handla mat, och bad om kassar med handtag (eftersom vi inte hade någon bil) trodde dom oss inte och följde med ut för att med egna ögon se oss promenera därifrån.

För övrigt är jag lite stel idag men så farligt, lite blåmärken och så. Har funderat en del på hur man ska läsa av unghästarnas eneginivå... knepigt...för det kan ju vara lugnt och skönt och så kanske en fågel flyger upp ur diket och då är ju energin uppe i taket direkt. Han brukar lyssna när jag "morrar" men jag tror inte att jag hann det härom dagen, blev nog så chockad att jag bara var tyst..... och sen var det ju precis det som hände med den gula ponnyn jag sålde pga att jag blev så rädd.... så det känns ju lite onödigt även om jag vet att det är sånt som händer (fast varken Petter eller bönan  har bockat med mig på, bara sparkat bakut) och att det inte var något elakt...bara en busig tonåring...

Påminner mig om den här.......

Jag får bakläxa på att läsa av Artur, han var långt mycket piggare än vad jag utläste...sprängfylld skulle man kunna säga...gick många kilometer innan jag satte mig upp (blir som sagt väldigt yr av longering), tog trav ganska omgående och det kändes stabilt och pålitligt, men sen tog han galopp och började bocka. Bakutsparkar fixar jag, hopp åt sidan brukar inte heller vara något problem, men bockserier....där går jag bet. Han hoppade runt stillastående med en liten vändning i varje bock som till slut var 90 grader. När jag såg (man hinner tänka mer än man tror på den korta stunden) att han var på väg mot diket (nivåskillnad) valde jag att slänga mig av då jag var orolig att han skulle tappa balansen och kanske tippa med mig underst. Landade inget vidare på axeln och ansiktet, slog i benet och sen måste jag ha rullat också för jag har även ont i revbenen bak på höger sida. Det är otäckt att dundra ner i backen och se hovarna i ansiktshöjd. Eftersom han hade vänt under bockningarna så sprang hon bortåt på vägen en bit, han vände mot mig och böjade springa hemåt. Såg på honom  att han inte tänkte stanna så jag klev undan och lät honom sticka. Ringde gubben och bad honom möta upp, började stappla hemåt...då kommer Artur tillbaka och väntar på mig...lite skuldmedveten kanske....inga problem att ta honom... Men nu är det krig i magen och i huvudet... Jag är för gammal för att hålla på och åka av....var det en engångsgrej.....eller kommer det hända igen? Han har skött sig så himla fint innan och med unghästar är det ju så, ena dagen orkar man knappt gå, nästa dag skulle de kunna springa flera mil. Hm... Var väldigt upprörd och la ut han på annons. Vi får se.... Måste få honom riktigt trött, bli bättre på att läsa av honom, önskar att jag kunde snabbspola unghästtiden för jag gillar ju pigga glada hästar, men jag gillar inte diken...är glad att jag inte landade på någon sten.

...var året då jag åkte till USA. Jag tror de flesta har någon slags längtan dit, man är uppfödd med filmer, tv-serier, musik, mat, ja det mesta känns det som, sen har nog de flesta någon avlägsen släkting som flyttade på 18-början på 1900-talet.

Jag gick på Karolinska Institutet och läste Äldre och Handikappomsorg. Sista året skulle vi göra en fyra månader lång praktik och detta året var det för första gången OK att göra praktiken utomlands...om man fixade och betalade allt själv. Lyckligtvis var det en klasskompis som hade en väninna som var gift med en amerikan och de bodde i Mission Viejo som ligger mellan San Diego och Los Angeles, vi fick bo hos dom och hon hjälpte till att fixa praktik på ett Senior Center. Så då var det bara att hyra ut lägenheten och åka då.

USA var i krig då - Desert Storm - om ni minns det? Saddam Hussein? Kanske inte bäste läget att åka dit, men det gick ju vägen. Vi gjorde mycket studiebesök under tiden vi var där, inom äldrevården, demensvård hemma, "meals on weels". Vi var förskräckta minns jag, över hur det var. Att de fattiga for så illa, över sjukvården och att man måste ha försäkringar för att få vård, att pensionärer var tvungna att jobba för att pensionen var så liten att den inte gick att leva på. Pensionärer med lite mer pengar bodde gärna i "Gated Community", dvs inhägnat område med vakter eftersom det inte var säkert att gå ut.

Vi turistade inte jättemycket, behållningen blev att vi fick se landet innifrån. Och nu när jag tänker tillbaka, är vi i Sverige i samma sits nu....hur hemskt! Vi som var så stolta över att Sverige tog hand om sina fattiga och sjuka och gamla....